Eva Hammads brev som lästes vid ceremonin till Tel al Zaatars minne i Libanon den 12 augusti 2016

Detta brev är mitt symboliska deltagande i ceremonierna för att hylla minnet av Tel al Zaatars martyrer och allas modiga insatser för att försvara lägret. Sorgen efter min man, älskade Yousef Hamad, är fortfarande stor. Jag önskar att han, och andra som dödades i Tel al Zaatar, åtminstone hade fått en värdig begravning. Jag vet att många familjer delar det hemska ödet att aldrig ens ha funnit resterna av älskade familjemedlemmar. Falangisterna fråntog oss även rätten att ge våra döda en värdig sista vila.

Min sorg fick härbärgeras i ett hemligt rum i mitt hjärta där allt förvaras som i en film. Rummet är fyllt av sorgliga minnen men också av fantastiska stunder av glädje och lycka tillsammans med min man och min palestinska storfamilj, mina arbetskamrater på kliniken och vännerna jag fick i Tel al Zaatar. Tel al Zaatar är alltid med mig i allt jag gör i alla kontakter jag har och alltid centralt när jag berättar för någon om mitt liv!

Jag kan, av flera olika skäl, tyvärr inte medverka fysiskt nu men i hjärtat och tankarna saknar vi alla samma plats och samma personer och är på det viset förenade i denna stund.

Många av er känner mig som Eva Ståhl eller sjuksköterskan Samira. Genast efter återresan till Sverige i augusti 1976 bytte jag mitt efternamn till Hammad (på svenska stavas det med två m för att få rätt uttal), för att hedra minnet av Yousef och vårt ofödda gossebarn som min allvarligt skadade kropp inte orkade behålla. Hans liv släcktes innan han var född, sju graviditetsmånader stor - och fin. Det skedde efter att ytterligare en missil nästan hade dödat mig och medpatienterna i rummet. Missfallet räddade mitt liv, men spädde på sorgen.

Jag började hoppas att kriget skulle döda mig. Jag kände det som om jag inte hade något mer att förlora. I samma stund fick jag en vidgad syn på värdet av att fortsätta kämpa, fortsätta leva. Kvinnor kom och satte sig intill min madrass och sa: ”Samira, du måste överleva. Om du klarar dig, kommer tillbaka till ditt land och berättar vad som hänt i Tel al Zaatar blir du fullt ut trodd, men om vi vittnar om samma sak tror ingen på oss. Vi palestinier betraktas som terrorister, du ses som trovärdig. Du måste överleva och berätta”

Kvinnor som enbart med tygstycken som avskiljning från de andra familjerna, födde sina barn till ljudet av granateld, i gemensamma källarutrymmen som kallades skyddsrum. I dem fanns inga sängar, inget rinnande vatten och ingen spis – bara trängsel och mycket rädsla. Där spreds varje dag nyheterna om nya döda och skadade familjemedlemmar. Och där föddes de nya barnen.

Kvinnorna var tryggheten. De lagade mat till oss som var sårade, hämtade vatten som kokades till saltlösning för att rena våra sår. Med risk för att dödas av krypskyttar hjälpte de varandra med dessa livräddande insatser. Nofa Hamad, RIP Nofa, bestämde sig tidigt för att vara vid min sida. Hon skötte mig som sitt barn, hon tvättade mig och skötte mina sår. Hon räddade mitt liv. Vid hennes sida fanns Wadad och många släktingar och vänner som bistod oss sårade med mat, vatten och rena lakan. Alla arbeten utfördes med fara för eget liv.

Männen var också tryggheten. De beväpnade stod emot attackerna från falangistmilis ända från belägringens början i slutet av februari. De försvarade oss under de svåra sommarmånaderna, efter att den syriska armén hade kommit till de kristna milisernas stöd. Många stupade vid ”fronterna” – yttre kanterna av det endast en kvadratkilometer stora flyktinglägret. En del unga kvinnor anmälde sig frivilligt och deltog också i det väpnade försvaret. Män utan vapen deltog i vården av skadade och den farliga uppgiften att hämta vatten vid de läckande ledningarna.

I Tel al Zaatar fanns fortfarande en generation som kunde berätta hur de tvingades fly från Palestina och hur deras Palestina såg ut. De hade redan sett allt, svikits av alla men var övertygade om att rättvisa en dag kommer att skipas för Palestinas folk. De ingöt mod i de unga som hade tagit till vapen i kampen. Deras hopp var återvändandet. Barnen påminde oss om vikten av trygghet. Barnen fick betala ett mycket högt pris. Dessa månader under belägring innebar att inte få komma ut, inte få röra sig, springa eller leka. Allt för att undgå de krypskyttar på höghustaken som dödade den de fick syn på i sina kikarsikten. Barnen led och tystnade på ett onaturligt sätt. De såg döden. Många av våra martyrer var barn.

Föräldrarna var tryggheten. Det krävdes oerhörda ansträngningar för familjemedlemmar att skapa dagliga rutiner - göra dag till dag och natt till natt. Att överleva matlagning och tvätt, vattenkokning över öppen eld och under bar himmel bland ruinerna av skadade hus och med risk för att bli ett mål för en krypskytts kulor, eller ett träffas av splitter från en missil, var en seger i sig. Att gräva tillfälliga gravar för dödade anhöriga - i alla åldrar - och att finnas vid de skadades sida för att ge dem möjlighet att överleva ingick också i ansvaret för de familjemedlemmar som fortfarande var oskadda.

Nu har 40 år passerat, varje individ bär på sina egna sorgliga minnen. Från belägringen, beskjutningarna, krypskyttarna, granater och tyngre missiler. Hettan, törsten, trängseln, ljuden av  explosioner och husförstörelse, gråten och skriken, den blandade lukten av skräck, blod, svett och smuts, sår, urin och avföring, död. Emellanåt och oplanerat den ljuvliga doften av kokt ris och linser - en enkel lagad maträtt - varmt te eller kaffe. Kvinnor och män, barn och gamla som trots stor risk för livet hämtade vatten och släckte vår törst, igen och igen! Och sedan, minnena från den fruktansvärda massakern den 12:e augusti!

De flesta av er har en flyktinghistoria som började med att staten Israel utropade sig på den palestinska jorden 1948, och med strid tvingade bort er och era föräldrar från hemlandet. En brutal händelse som ännu inte fått varken det erkännande eller den kompensation som FNs resolution 191 utlovar. Ej heller har rätten att återvända förverkligats, till dags dato.

Min resa mot Tel al Zaatar är helt annorlunda. Jag föddes i Sverige, samma år som staten Israel utropades. I mitt land var det efterkrigstid med framtidstro och glädje över att hatets och krigets tid var förbi. Mitt land hade genom neutralitetspolitik (som kan kritiseras men det är inte relevant att skriva om här) inte varit indraget i kriget, men i Europa rådde stor förödelse som ni känner till. Nazisterna hade mördat 6 miljoner judar, i koncentrations- och arbetsläger. Överlevande judar behövde skydd och upprättelse. Det fanns inte att få varken i Europa eller USA för de allra flesta. Redan femtio år tidigare hade sioniströrelsen börjat planera för en judisk utvandring till Palestina. Kolonialstaten Storbritannien, gav stöd åt sioniströrelsen redan 1917, men efter kriget skedde en massutvandring till det som skulle bli staten Israel. Under min skoltid hyllades Israel som landet som fick öknen att blomma av ett folk som sökte sitt land och fick det tillbaka. Bilder och reportage visade oss ingenting av hur Israel byggdes på våldsam fördrivning av två tredjedelar av Palestinas folk.

För mig kom uppvaknandet när jag som ung student kom i kontakt med den politiska vänsterrörelsen mot kriget i Vietnam och mot USA-imperialismen. Det var socialismen som var målet, jämlikhet och fred skulle råda och vi gav stöd till många gerillarörelser som förde kamp mot kolonialismen för sitt lands befrielse. PLO var symbolen för den kampen i Palestina och, inte minst, i flyktinglägren.

Jag fick min sjuksköterskeexamen 1972 och bestämde mig för att hörsamma en förfrågan, från PFLP till det marxist-leninistiska parti jag då tillhörde, om att resa till Libanon för att arbeta på en klinik i ett läger. Hösten 1974 reste jag ner tillsammans med en läkare. Vi placerades i Tel al Zaatar. Hemma hos Um Attiye fick vi ett rum med en kokvrå och började vårt arbete på kliniken direkt. Vi botade och lindrade sjukdomar och skador och höll kurser i första hjälpen, sårvård och barnhälsa. Våren 1976 ändrades allt till krigssjukvård – alla i lägret som kunde hjälpa till drogs in i arbetet. Hjältemodiga insatser gjordes – liv räddades.

Vi möttes där, Yousef och jag. Um Attiye var hans moster och han var ansvarig på kliniken. Det fanns dagliga möjligheter att träffas och han kunde engelska. Vi hade många, långa samtal om livet och det öppnades en bro mellan våra hjärtan. Jag hade lärt känna hela hans familj som också öppnade sina hjärtan för mig. Det var svårt att meddela sig med Sverige på den tiden och jag väntade med all information tills jag kom hem. Det kom som en stor överraskning för min familj, men jag var inte så ung längre, 25 år, och övertygad om att jag gjorde rätt. Jag hade också andra nära och kära som jag chockade och också gjorde sorgsna med mitt beslut men jag återvände till Tel al Zaatar sommaren 1975. Straxt därefter förlovade vi oss. Det var en rolig fest med släkt, vänner och grannar. På hösten samma år gifte vi oss och flyttade till Ghobeireh i Shatilas utkant.

Vi återvände till Tel al Zaatar i slutet av februari 1976 för att besöka familjen. Inbördeskriget pågick på olika platser i landet men det var ganska lugnt i de områden där vi rörde oss. Vi hoppades på ännu mer lugn framöver, ett eld upphör? Fred? Nästa dag hade vägspärrar upprättats av fientlig högermilis på vägar som förde till och från Tel al Zaatar. Vi kunde aldrig mer åka tillbaka till vårt hem i Ghobeireh.

Mitt liv i dag är bra. Jag har familj - man, barn och barnbarn - och jag har nästan avslutat min yrkesverksamma tid, mitt arbete som rådgivande sjuksköterska på en skola för invandrare och flyktingar. Min sargade kropp hade inte klarat heltidsarbete, men jag jobbade tillräckligt för att klara mig. Jag får nu en pension från svenska staten, liten men ändå. Jag pratar om Tel al Zaatar varje vecka, med någon. Fortfarande håller jag föredrag för politiskt aktiva personer. Jag deltar i BDS-rörelsens aktioner och följer nyheterna från Palestina och Libanon med stor oro.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag vore med er nu. Jag är stolt över att vara en del av Tel al Zaatar! Leve Palestina!

/ Eva Hammad