Vaknade upp i morse i ett molnigt men annars fint Jerusalem. Kom till Ben Gurion-flygplatsen i torsdags och var lite nervös för att inte komma in eftersom PGS står på Israels svarta lista. Men det gick bra, inga frågor och vi var inne på fem minuter. Hoppas att det bara är politisk retorik för att skrämma folk från att resa hit.

Jag är här för att göra projektuppföljning, träffa revisorer och diskutera det framtida PCO-programmet där våra partners i Palestina och i Libanon ska samarbeta och arbeta mot samma mål. Men framför allt är jag här för att introducera Louise Thorn som ska efterträda mig när jag går i pension. Från den sista mars kommer jag bara att jobba två dagar i veckan. Det känns konstigt att sluta jobba heltid för PGS efter alla dessa år. Jag kommer framförallt att sakna alla fantastiska människor jag lärt känna genom åren. Människor i Palestina som trots ockupation, fattigdom och andra svårigheter idogt jobbar vidare för att få sin frihet och en bättre framtid för sina barn.

Jag är glad att Louise är den som efterträder mig då hon har erfarenheter av arbete i både Libanon och Palestina och för att hon delar de solidaritetstankar som är Palestinagruppernas grund i arbetet för ett fritt Palestina och självbestämmande för det palestinska folket.

Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på hur allt har förändrats sedan jag var i Palestina första gången 1990, då för att jobba för Diakonia och med de som skadats under den första Intifadan. Fredsförhandlingarna och all glädje och tro om en bättre framtid som följde i och med Osloavtalet 1993. Glädjen som försvann när man förstod att Oslo inte skulle ledan någonstans. Istället påbörjades bygget av muren, permanenta vägspärrar överallt, en snabb utbyggnad av bosättningar, belägring av städerna 2002 och stor förstörelse av flyktinglägret i Jenin. Två krig mot Gaza och den nu mer 10 år långa och förödande belägringen av Gaza. Och nu senast USA:s och Donald Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, helt emot FN:s beslut och sen beskedet om indragna bistånd till UNRWA som påverkar miljontals flyktingar.

 Allt detta har givetvis påverkat PGS samarbetspartners men jag är full av beundran över att de inte ger upp. Utan att de fortsätter sitt arbete för att ge barn och ungdomar rätten till att läsa, ha roligt, spela datorspel, dansa, sjunga och sporta. I ett hårt ansatt område som Palestina utgör våra partnerorganisationer en viktig kontrast i många barn och ungdomars liv. En paus där de får lov att ägna sig åt sina fritidsintressen och glömma ockupationen för en stund.

Jerusalem 2018-03-11
Yvonne Fredriksson

Område: