En gång om året gör Palestinagrup­perna en temaskrift. Vi har till exempel skrivit om apartheid, utbildning och idrott. Allt med fokus på Västbanken, Gaza och Israel, och den långa kampen för ett fritt Palestina. Förra året handlade tidningen om hur det är att vara ung och leva under ockupation.

Den här gången är temat miljö.

Det är utan tvekan ett oerhört viktigt ämne – i synnerhet i Mellanöstern, som förutspås att drabbas hårt av klimatför­ändringarna. Det finns forskning som visar att det redan har börjat hända. Det har länge varit svår torka i Nordafrika och runt östra Medelhavet. I Jemen och Libyen håller grundvattnet på att torka ut, och det varnas för att vattenkrisen snart kommer att vara ett faktum i hela regionen, när ett allt torrare och hetare klimat i kombination med de växande befolkningarna kommer att sätta ytterli­gare press på områdets naturresurser, inte minst vattnet.

Men ingenstans är läget så akut som i Gaza.

Bara några få procent av vattnet som pumpas upp ur Gazas brunnar anses vara säkert att dricka, och inom bara något eller några år kan hela grund­vattenreservoaren vara så förorenad av saltvatten och utsläpp att den inte längre går att använda. FN varnar för att om inte något drastiskt görs omedelbart, så kommer det inte längre att vara möjligt att leva där om några år. Men även på Västbanken är situationen krisartad, i synnerhet i Jordandalen.

 

Knappast någon palestinier på de ockuperade områdena har tillgång till så mycket vatten som Världshälsoorganisa­tionen rekommenderar, 100 liter per per­ son och dag. Ojämlikheten mellan israelisk och palestinsk vattenkonsumtion är iögonfallande: Palestinierna på de ockuperade områdena förbrukar ungefär 70 liter om dagen, och israelerna ungefär 300 liter, alltså fyra gånger så mycket. I vissa områden tvingas palestinierna klara sig på så lite som 20 liter om dagen, vilket Världshälsoorganisationen klassar som ett minimum i katastrofsituationer. Om sjukdomar och epidemier hittills har kun­nat undvikas så beror det framför allt på att palestinierna köper vatten, men det innebär ytterligare en belastning på många familjers redan hårt pressade ekonomi.

Till klimat­ och vattenfrågan kan man dessutom lägga andra miljöfrågor som be­ rör palestinierna; till exempel den otill­räckliga avloppsreningen i framför allt Gaza, Murens ingrepp i landskapet på Västbanken, de kemiska utsläppen från industrizonerna på Västbanken och i Negevöknen och den giftiga asbesten som frigjorts från hus som bombats i Gaza. Då inser man att miljö utan tvekan är ett angeläget ämne för den som bryr sig om vad som händer i Palestina och Israel.

Men det är också ett ämne som är svårt att avgränsa och definiera när det gäller Palestina – det insåg vi när vi be­ gav oss till Västbanken och Gaza för att samla ihop material till den här tidningen.

När vi talar om miljö i Sverige så tän­ker nog de flesta i första hand på till exempel utsläpp i luft och vatten, utfisk­ning och klimatförändringar, och för att värna om miljön försöker vi återvinna och källsortera, välja energisnåla alterna­tiv, åka kollektivt och kanske äta mindre kött. Men miljö handlar också om våra levnadsvillkor, de miljöer där vi bor och arbetar, vår livsmiljö. Att få ett vapen riktat mot sig i en väg­ spärr, att få sina tusenåriga olivträd ned­ brända av en bosättare, att förlora sitt stipendium vid ett utländskt universitet eftersom man inte får tillstånd att lämna de ockuperade områdena, eller att tvingas växa upp utan att ha någon annanstans att leka än i ett flyktinglägers trånga grän­der är en del av den palestinska livsmiljön.

Inte heller brukar vi tänka på arbetslöshet som miljöförstörande, men när den ligger på 70 procent som den gör i Gaza – den högsta i världen – så bryter den ned hela samhället, inte bara de enskilda individerna. Bakom statistiken finns en hel generation av ofta välutbildade och ambitiösa unga män och kvinnor som aldrig har arbetat och som inte ens har hopp om att någonsin kunna få ett jobb. Deras – och deras vänners, barns och föräldrars desperation är lika giftig som resterna av vit fosfor från de israeliska bomberna, som i åratal kan lagras i Gazas jord efter en attack.

Miljö är ren luft och klart vatten, det är giftfri mat och förnybar energi, starka skal på havsörnens ägg, lekande torsk och öppna ängsmarker. Men det är också att kunna sova en hel natt utan att behöva väckas av israeliska soldater som bryter sig in i ditt hem för att arrestera någon i din familj, eller av bomber som faller över din gata. För den palestinske jordbrukaren är det att kunna ge sig ut på sina åkrar utan att behöva undra om han ska komma tillbaka, för fiskaren i Gaza att kunna ta upp sina nät utan att bli beskju­ten eller arresterad. För studenten är det att kunna välja utbildning och framtid och göra det bästa av sin begåvning, för arbetaren att kunna leva i värdighet och försörja sin familj.

Miljö i en palestinsk kontext kan omöjligt handla enbart om till exempel vattenbristen på Västbanken, eller föroreningarna i Gaza; en bra miljö är också en fråga om att kunna leva utan rädsla, förtryck, hot och diskriminering. På samma sätt är det omöjligt att när man talar om miljöproblemen i Palestina bortse från den kontext i vilken de har uppstått, nämligen den snart femtioåriga ockupationen och den genomgripande inverkan den har haft på varje del av det palestinska samhället. En åtta meter hög och mer än 700 kilo­meter lång betongmur är ett enormt in­ grepp i Västbankens natur. Men det hand­lar också om barn som inte kan hälsa på sina morföräldrar, människor som inte kan ta sig till sina arbeten, ungdomar som inte kan nå sina skolor, pilgrimer som inte kan ta sig till kyrkor eller moskéer.

18 000 förstörda hem – vilket blev facit efter Israels stora militäroperation i Gaza förra sommaren – är inte bara en aldrig förut skådad ödeläggelse av det urbana landskapet, det är också 100 000 hemlösa människor och 500 döda barn. Det är fyra miljoner ton betongkross som måste röjas undan, el­ och vattenledning­ ar som måste repareras, gator, torg och statliga institutioner som måste byggas upp. Men det är också människor som tvingades fly från sina hem utan att kunna ta med sig något annat än kläderna de hade på sig, hela familjer som utplånades när deras hem bombades, ungdomar som blev vittne till hur syskon och föräldrar dödades, hundratals sör­jande mödrar och hundratusentals barn med mardrömmar. De 50 miljoner litrarna orenat avlopps­ vatten som varje dag släpps ut i Medel­ havet från Gazas stränder är inte bara en ekologisk katastrof utan också en mora­lisk, eftersom en viktig orsak till att reningsverken inte fungerar är Israels blockad, som nu gått in på sitt nionde år.

Åkrarna som torkar ut på Västbanken eller bombas till kratrar i Gaza är inte bara en katastrof för de jordbrukare som lagt ned hela sitt liv på att plöja och så dem, de är också ett uttryck för den kamp som pågår om varje centimeter av landet i Palestina. På samma sätt är sopcontain­rarna som svämmar över i Östra Jerusa­lem inte bara en sanitär olägenhet och en fara för människors hälsa, de är också del av en medveten statlig strategi att driva bort stadens palestinska befolkning. Det faktum att den svarta geten, av vars ull beduinerna väver sina tält, har blivit alltmer sällsynt i Israel har inte bara medfört en utarmning av öknens biologiska mångfald, det är också ett folk som i mötet med den israeliska staten tvingats ge upp allt mer av sin tradition och sin kultur.

Den här temaskriften handlar om den kamp om land och vatten som pågår dagligen i Gaza och på Västbanken, men även inne i Israel. Det handlar om hur såväl brunnar som naturreservat för­vandlas till vapen, och om hur det utrym­me där palestinier tillåts leva för varje år blir allt mindre, liksom hoppet om att hitta en fredlig lösning på konflikten.

Fred kan det bara bli den dag då pales­tinierna på Västbanken får kontrollen över sina egna naturresurser, när invå­narna i det palestinska Östra Jerusalem behandlas som om de vore lika mycket värda som sina grannar i den judiska, västra delen, och när ungdomarna i Gaza har samma möjligheter att utbilda sig, arbeta och fritt välja sina liv, som ungdo­marna i Tel Aviv.

Det finns knappast någon fråga som tjänar som en sådan kraftfull påmin­nelse om att landgränser i slutändan är irrelevanta, och artificiella, som miljön. Föroreningar bryr sig inte om linjer på en karta och grundvattenflöden stannar inte vid murar. Det kloakvatten som släpps ut i Gaza sköljer upp på Tel Avivs stränder, och de källfloder som finns i området måste räcka till båda folken. I slutändan finns det ingen annan lösning på Palestina­-Israelkonflikten än att se till så att det blir möjligt att leva där, för både israeler och palestinier. Det är den enda utvägen, för både miljö och människor.

Catrin Ormestad och Anna Wester


Temaskriften kan beställas gratis mot portokostnad från PGS info@palestinagrupperna.se

Lärare kan beställa den via utbudet.se