Idrotten enar och stärker - ger samhörighet, identitet och stolthet

När judiska invandrare började komma till dåvarande Palestina i början av 1900-talet byggde de inte bara kibbutzer, skolor och synagogor; de byggde också sportklubbar, som de gav namn ur den bibliska historien. De visste att en idrottsrörelse är en viktig del av den nationella kampen.

Sporten hjälpte dem också att få internationell legitimitet för den stat som de ville grunda, och för att få Palestina att framstå som judiskt. Redan 1930 deltog ett ”palestinskt” fotbollslag bestående av enbart judiska och brittiska spelare i en turnering i Egypten. ”Sporten blev ytterligare en arena för den sionistiska koloniseringen”, skriver den arabiska idrottshistorikern Issam Khalidi. ”Sport i Palestina kan inte isoleras från politik, varken nu eller då.”

Samma betydelse som sporten hade i byggandet av den judiska staten har den i dag för palestinierna. Sporten enar och stärker, den skapar en känsla av sam-hörighet, identitet och stolthet. Drömmen om att en dag få representera ett självständigt Palestina vid internationella idrottstävlingar är något som driver såväl elitidrottaren som barnen i flyktinglägren, som sparkar på konservburkar i brist på fotbollar.

Sporten är en väsentlig del i kampen för ett palestinskt hemland. Det är något som israelerna är väl medvetna om. De försöker därför störa det palestinska idrottslivet, till exempel genom att hindra idrottsmän från att ta sig till tävlingar och träningar. Det är inte svårt eftersom Israel kontrollerar de ockuperade områdenas gränsövergångar, utom Gazas södra gräns mot Egypten. Det är ytterst få palestinier som tillåts resa mellan Gaza och Västbanken, trots att de tillhör samma nation. Undantag görs inte ens för universitetsstudenter, eller för dem som har familj på Västbanken. Eller för idrottsmän. I april i år vägrade Israel till exempel att låta 26 löpare från Gaza delta i det första maratonlopp som någonsin anordnats på Västbanken.

Den här separationen har inte bara slitit av de ekonomiska, kulturella, sociala och politiska banden mellan Gaza och Västbanken; det har också söndrat idrottslivet. Förut fanns det till exempel en enda palestinsk fotbollsliga, vilket hade varit det naturliga. Men nu finns det två separata, en i Gaza och en på Västbanken. Det har också blivit omöjligt för de palestinska landslagen, som oftast består av idrottsmän- och kvinnor från både Gaza och Västbanken, att träna tillsammans. Men det är inte bara svårt eller omöjligt att resa utomlands eller mellan Västbanken och Gaza; det kan också vara problem att ta sig mellan de olika städerna på Västbanken, till exempel Ramallah, Betlehem, Jeriko och Östra Jerusalem, pga utegångsförbud, vägspärrar och krav på tillstånd.

Precis som allt annat i det palestinska livet påverkas också idrotten av ockupationen och allt vad den medför, till exempel de ekonomiska problemen. Efter att Hamas vann det palestinska valet 2006 införde Israel och västvärlden sanktioner mot palestinierna. Gaza bojkottas fortfarande, vilket kört ekonomin i botten. Två tredjedelar av befolkningen är beroende av matpaket från biståndsorganisationer, och arbetslösheten är cirka 30 procent. Det är därför få familjer i Gaza som har råd med sådan lyx som fotbollsskor, surfbrädor eller ridlektioner. Barn från de allra fattigaste familjerna kan vara tvungna att hjälpa till med försörjningen och måste därför arbeta på sin fritid. På grund av Israels sanktioner, som omfattar bland annat cement och byggmaterial, är infrastrukturen i Gaza dålig. Det finns inte tillräckligt med sporthallar och det är svårt att renovera dem som finns. Det kan också vara svårt att få tag på viss sportutrustning, till exempel skatebrädor. På grund av importrestriktionerna måste mycket smugglas in genom de tunnlar som grävts under gränsen mot Egypten – till och med ridhästar!

Idrottsanläggningar och fotbollsarenor har varit måltavlor för israeliska militäroperationer. Båda de stora arenorna i Gaza City har bombats, liksom det palestinska fotbollsförbundets kontor. Under den stora israeliska offensiven Gjutet bly i Gaza 2008–09 dödades landslagsspelaren Ayman Alkurd, de två före detta fotbollsspelarna Shadi Sbakhe och Wajeh Moshtahe, liksom en medlem av den Nationella Olympiska Kommittén, Khalil Abed Jaber. Barn som spelar fotboll i Gaza har flera gånger attackerats av israeliska spaningsflygplan som misstagit dem för gerillasoldater. I februari 2008 dödades till exempel fyra pojkar, två brö- der och deras kusiner, av en missil medan de spelade fotboll. Bland de tusentals palestinier som sitter i israeliska fängelser finns även idrottsmän. Fotbollsspelaren Mahmoud Sarsak arresterades 2009 på väg från Gaza till sitt nya lag i Nablus på Västbanken. Han hölls fängslad utan rättegång i tre år och släpptes inte förrän han hungerstrejkat i 95 dagar. En av landslagets målvakter, Omar Abu Rwayyis, arresterades 2012 misstänkt för terroristverksamhet.

Att ifrågasätta det palestinska landslagets integritet är ett sätt för de israeliska myndigheterna att underminera både palestiniernas nationella strävan och dess legitimitet. På samma sätt försöker Israel motarbeta palestinierna i den internationella idrottsvärlden, till exempel genom att hindra dem från att representera Palestina i landskamper. Samtidigt använder Israel sporten för egna syften, till exempel för att förbättra sin image. I år var Israel för första gången värdland för en stor internationell fotbollsturnering, det Europeiska U21-mästerskapet. De som kritiserade UEFA:s beslut att låta Israel arrangera tävlingen menade att ockupationen och brotten mot palestiniernas mänskliga rättigheter inte är förenliga med sportens anda.

”Ett land utan folk till ett folk utan land”; det var under den parollen som den sionistiska rörelsen uppmuntrade invandring till Palestina på 1890-talet. Men i själva verket fanns det redan ett folk i Palestina. Där fanns också ett rikt idrottsliv långt innan staten Israel utropades. Enligt Issam Khalidi fanns det 65 sportklubbar i Palestina före 1948. Sport är fortfarande viktigt på de palestinska områdena, framför allt fotbollen. Under Världsmästerskapet 2010 vajade brasilianska, tyska, italienska och spanska flaggor från nästan vartenda palestinskt hus på Västbanken och i Israel. Men under våra resor i Gaza och på Västbanken träffade vi också – förutom otaliga fotbolls- och basketspelare – palestinska löpare, ryttare, dansare, surfare, skejtare, rallyförare, simmare, parkourutövare, tennis- och biljardspelare, boxare, kroppsbyggare och fäktare. Några av dem får ni möta i det här temanumret av Palestina Nu.

Det som alla vi träffade hade gemensamt var den livsglädje och den optimism de utstrålade. Det är något som har blivit allt ovanligare på de palestinska områdena. Ockupationen av Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem har varat snart i ett halvsekel, och allt fler ifrågasätter om det överhuvudtaget är möjligt att dela området, på grund av de israeliska bosättningarnas utbyggnad. Men den uppgivenhet och pessimism som man möter nästan överallt på de palestinska områdena hade inte nått sportklubbarna vi besökte i Gaza och på Västbanken. Det är uppenbart att sporten har en viktig funktion att fylla när det gäller att skapa inte bara enighet och tillhörighet, utan också ge hopp och energi. Alla vi mötte talade om vilken betydelse idrotten har i deras liv, och hur den hjälper dem att må bra och känna framtidstro. Det har förmodligen aldrig varit så viktigt som nu att stödja de palestinska ungdomarna.

Att ha en meningsfull och stimulerande fritid borde vara en lika självklar rättighet som att kunna utbilda sig, resa, träffa familjemedlemmar och själv forma sin framtid. Men det är ingenting som man kan ta för givet när man är född palestinier. Den palestinska idrotten får också karaktären av en freds- och ickevåldsrörelse. I fotbollslaget och breakdanceklubben, på surfbrädan, i boxningsringen och på hästryggen kan pojkar och unga män som inte känner att de har någon framtid finna en identitet och en mening, som de kanske annars skulle ha letat efter i någon av de militanta organisationerna. Under den islamiseringsvåg som svept över arabvärlden har idrottandet också blivit ett sätt för de palestinska flickorna och kvinnorna att hävda sin frihet och sin rätt att bestämma över sina liv och kroppar. Kvinnliga idrottare har i alla tider gått i bräschen när det gäller att utmana existerande könsroller och skapa mer toleranta, öppna och jämlika samhällen. Det är den rollen som de kvinnliga fotbollsspelarna på Västbanken och de tjejer i Gaza som trots att de motarbetas envisas med att surfa, rida, springa och spela basket, kommer att spela i byggandet av den framtida palestinska staten.

För att det en dag kommer att finnas ett Palestina, det är det svårt att tvivla på när det palestinska landslaget joggar ut på fotbollsplanen i sina matchtröjor, eller när Palestinas olympiska delegation tågar under sin flagga, där de hör hemma, bland världens övriga nationer. Det finns med andra ord många goda anledningar att stödja det palestinska idrottslivet.

Catrin Ormestad
Anna Wester

Artikeln är ur temaskriften Idrott under ockupation och kan beställas av PGS info@palestinagrupperna.se (skriften är gratis men beställer du fler tar vi betalt för portot)