Arabisk musik strömmar ur högtalarna, blandas med skratt och handklapp. Ett litet gäng drar igång dakbedansen på fredagkvällen och snart är nästan alla med. De som inte kan stegen, får lära sig och när kvällen blev till natt hade vi även provat traditionella danser från Somalia och Sudan. När det efterfrågades traditionell svensk dans, övades en schottis snabbt in.

För andra året i rad ordnade Palestinagrupperna (PGS) och studieförbundet Ibn Rushd en lägerhelg (12-14 aug) med Palestina i fokus. Tre dagar på Granhedsgården i Hälleforsnäs; ungdomar, unga vuxna och några lite äldre. Från världens alla hörn, men med det gemensamt att alla nu bor i Sverige. Några uppvuxna här, andra relativt nyanlända. Majoriteten palestinier men de flesta utan att ha tillåtelse att besöka sitt hemland. Palestinier från Libanon och Syrien, Gaza och Västbanken. Eller Sverige. Men också deltagare med bakgrund i Somalia, Bosnien och Marocko. Och en dansgrupp direkt från Östra Jerusalem som inte bara bjöd på en fantastisk dansuppvisning, utan också deltog vid seminarierna.

Vi lyssnade på föredrag, diskuterade, paddlade kanot, plockade blåbär, åt galet god mat och dansade. Men framför allt umgicks vi. Pratade. Berättade. Lyssnade. Skrattade. Skrattade massor faktiskt. Men också grät. För många hade tunga berättelser med sig, om flykt och splittrade familjer.

På programmet stod föreläsningar om Palestinas historia, om situationen i dag på Västbanken och i Gaza och om solidaritetsarbetet här i Sverige.  Vi hade en workshop om rasism och antirasism där alla var engagerade och delade med sig av sina erfarenheter.

På söndagen när det var dags att säga hejdå, var det ingen som ville åka hem. Efter kramar och utbyte av adresser, förvandlades hela gården till ett dansgolv med musik på högsta volym från bilarna. En sista dakbedans innan det var dags att åka tillbaka till Stockholm, Göteborg, Sundsvall eller Växjö. Tack alla som deltog på lägret och gjorde det till en oförglömlig upplevelse.

Hoppas att vi ses nästa år, Inshallah.

Anna Wester

Foton: Yvonne Fredriksson