Man ser dem leka på Gazas stränder och springa i Västbankens gränder. De kikar ut ur dörröppningar i Östra Jerusa­lem, och i Ramallah, Hebron och Nablus ser man dem gå längs vägarna i välstruk­na skoluniformer. De sparkar på fotbol­lar och tomma plastflaskor, bär omkring på sprattlande katter och slickar på glass­pinnar. De cyklar, ritar, läser och surfar på Internetcaféer. De passar småsyskon och vallar får, fiskar, gör sina läxor och står i vägkorsningar och säljer tuggum­mi. De spelar basket och fiol, eller dansar dabke, den palestinska folkdansen. De är nästan alltid renskrubbade och prydligt kammade. De yngsta drömmer om att få se en elefant och att få bada i havet, eller, om de bor i Gaza, att det inte ska bli några fler krig. De äldre klipper håret som Lionel Messi och beundrar Moham­med Assaf, palestinske vinnaren av ara­biska Idol, men när man frågar dem om vad de vill bli svarar de nästan alltid doktor.

De är Palestinas barn – dess framtid, och dess plågade samtid.

Mer än halva befolkningen i Gaza och på Västbanken är under arton år. I snart femtio år har de flesta palesti­nier haft en barndom som varit en kedja av sammanhängande trauman. De som var barn 1967, när Israel ockuperade bland annat Västbanken, Gaza, Östra Jerusalem och Golanhöjderna, har nu fått egna barn eller till och med barn­barn. Det är den tredje generationen av palestinier som växer upp i en vardag präglad av oro, instabilitet, förtryck och våld. Barn skjuts med gummikulor i demonstrationer och misshandlas av både bosättare och soldater. De tvingas vänta i vägspärrarna tillsammans med sina föräldrar, och de väcks när den israe­liska armén gör nattliga räder. Tiotusen­tals barn har blivit hemlösa, sedan deras hus rivits. Sedan ockupationen inleddes har Israel förstört 25 000 palestinska hem i Gaza och på Västbanken, vilket gjort 160 000 människor till flyktingar i deras eget land. Precis som alla andra palestinier på Västbanken har barnens liv påverkats av den mur som Israel har byggt på och runt de ockuperade områdena. Den har fram­för allt skurit av Västbanken från Israel och det ockuperade Östra Jerusalem, men den har även gjort det svårare att ta sig mellan olika delar av Västbanken. Byar har delats mitt itu och bönder har förlorat jord och brunnar. Soldaterna som bevakar stängslet och skyddar de 600 000 bosättarna som finns utspridda över hela Västbanken är en källa till stän­dig friktion, inte minst med de palestin­ska pojkarna som kastar sten på deras jeepar. Barnen deltar också i de demon­strationer mot Muren och bosättningar­na som i snart tio års tid hållits varje vecka i flera byar. Många barn och ung­domar har skadats under protesterna och några har dödats, bland annat 10­-årige Ahmed Moussa 2008.

 

Trots att Israel har skrivit under FN:s barnkonvention har den aldrig till­ lämpats på de ockuperade områdena. De palestinska barnen tvingas ofta se på medan deras föräldrar förnedras och misshandlas. Det händer att de används som mänskliga sköldar av soldaterna, och de pressas till att bli informatörer åt Israels säkerhetstjänst. Barn så unga som nio eller tio år arresteras och utsätts för en behandling som enligt FN:s Kommitté för barnets rättigheter kan liknas vid tortyr.

Många barn har dödats under åren av ockupation. De har skjutits av soldater, träffats av missiler och artillerigranater, och de har begravts i bombade hus. Under den stora israe­liska Gazaoperationen under sommaren dödades mer än 400 barn. Men även under perioder av relativt lugn påverkar ockupationen varje del av barnens vardag. Barnen i Gaza kan inte titta på favoritprogrammet på TV eller sätta på datorn när elverket bombas. Det finns inga rena kläder, eftersom det inte går att köra tvättmaskinen. De går till stranden och badar och kommer hem med hudutslag eftersom 90 miljoner liter orenat avloppsvatten släpps ut längs Gazas kuster varje dag. Reningsverken fungerar inte heller utan el, eller utan de reservdelar som Israel inte släpper in i Gaza. Barnen på Västbanken är rädda för att gå till skolan eftersom bosättarna har som policy att attackera dem när de är ensamma. Pappa har inget jobb, efter­ som hans arbetstillstånd har dragits in. Mamma är ledsen eftersom hon inte kan hälsa på sin familj som hon inte sett på tjugo år, eftersom palestinier inte tillåts resa mellan Gaza och Västbanken. Far­ mor är sjuk, men inget av de palestinska sjukhusen kan ge henne behandling, så nu måste hon försöka få tillstånd att få vård i Israel. Syrran är gravid och orolig för att hon inte ska kunna ta sig till sjuk­ huset när värkarna börjar. Brorsan sitter i fängelse och inget vet hur länge han ska vara där, eller ens vad han är anklagad för. I nästan alla palestinska familjer finns det någon som sitter i fängelse, eller en ”martyr”, någon som dödats av isra­eliska soldater.

Den utdragna ockupationen och konflikten med Israel har också sla­git sönder den palestinska ekonomin, vil­ket gjort allt fler fattiga. Blockaden mot Gaza har gjort att två tredjedelar av be­ folkningen är beroende av nödhjälp från FN. Detta har bland annat drabbat barn­ hälsan i Gaza. Det har blivit allt vanliga­ re med undernäring och bristsjukdomar. Många familjer har inte längre råd att låta sina barn studera vidare. Ibland måste de tidigt börja jobba för att hjälpa till med familjens försörjning. Men de ungdomar som lyckas ta sin examen vet ofta inte vad de ska göra med sin utbild­ning. Ungdomsarbetslösheten i Gaza lig­ger på 60 procent. Det finns de som anklagar palestinier­ na för att de ”hjärntvättar” barnen och lär dem att hata israelerna. Men det finns ingenting som formar de palestinska ungdomarnas åsikter om Israel som deras egna erfarenheter av att växa upp under ockupationen.

De barn som går i första klass i Gaza i dag har redan varit med om tre stora israeliska militäroperationer. De har varit med om att deras städer och flyktingläger bombats, i flera veckor i streck. De har sett sina föräldrar vettskrämda. Många har tvingats fly sina hem, bara för att sedan återvända till en hög grus. De har släktingar och vänner som dödats, ibland inför deras egna ögon. En del har själva skadats eller blivit funktionshindrade. Detta är den enda verkligheten de känner till. De allra flesta har aldrig varit utanför Gaza. De vet inte vad fred är, eller vad det innebär att vara fri. Däremot kan även små barn i Gaza identifiera olika sorters bomber och ammunition, och skilja mel­ lan en drönare och ett stridsflygplan. De har aldrig sett en israel som inte burit uniform och ett vapen. Detta är något som borde oroa alla som hoppas att det ska bli fred i Mellanöstern, och som vill att israeler och palestinier ska leva till­ sammans, sida vid sida, i trygghet och välstånd. Det faktum att det enligt pales­tinska psykologer knappast finns något barn i Gaza som inte visar symptom på posttraumatisk stress borde få inte bara de palestinska föräldrarna att ligga sömnlösa av oro, utan även de israeliska, för det är de här barnen som kommer att avgöra både Israels och Palestinas fram­tid. Den generation som nu växer upp i Gaza har ingen anledning att tro att nå­got väntar dem, annat än fler krig och mer lidande. De har ingen anledning att tro på orden om fred och samexistens. Detta är de dåliga nyheterna.

 

De goda nyheterna är att de pales­tinska barnen, trots allt de tvingats utstå, fortfarande är ungar. Precis som barnen i Sverige är de fulla av tillförsikt, bus och livsglädje – eller kanske ännu mer än sina svenska jämnåriga, eftersom de inte tar det lilla de har för givet. De insisterar på att få vara barn, trots att de lever i en verklighet där det inte tas någon särskild hänsyn till dem, bara för att de råkar vara minderåriga. De gör det bästa av sin situation, och de hittar sätt att utveckla sig på, och få utlopp för allt de bär på. Du möter dem till exempel på ungdoms­ centren och sommarlägren, där de spelar teater, målar, musicerar, gör egna tidning­ar, dansar och tränar kampsporter. Och naturligtvis, de finns på fotbollsplanerna och i de idrottsanläggningar som finns på de ockuperade områdena.

Vi mötte några av dessa ungdomar förra sommaren, när vi gjorde ett temanummer av den här tid­ ningen om idrott. I Gaza träffade vi till exempel killarna som förvandlat det bombade ruinlandskapet till en hinder­ bana för parkourspel, och surfarna som inte lät sig avskräckas av de israeliska patrullbåtarna, när de sökte friheten på vågorna. Lika modiga var gazatjejerna som inte lät sitt samhälles konservativa, religiösa värderingar hindra dem från att spela basket.

 

Hur otroligt det än låter så tror de palestinska barnen faktiskt på framtiden. Till skillnad från deras föräldrar, som alltmer har börjat förlora hoppet om att ockupationen någonsin kommer att upp­ höra, verkar barnen faktiskt tro att de har en chans till ett bättre liv. Det är vårt ansvar att visa dem att de har rätt, och att de är klokare än de vuxna när de väg­ rar att ge upp hoppet om att deras liv en dag faktiskt ska vara värt att leva. Både de palestinska och de israeliska barnen och ungdomarna förtjänar en lycklig barndom, och frihet att själva forma sin framtid. Det finns ingenting viktigare.

Catrin Ormestad och Anna Wester

2014 års temaskrift har fokus på hur det är att vara ung och leva under ockupation och blockad. Ung under ockupation kan beställas gratis mot portokostnad: info@palestinagrupperna.se