Ur Palestina Nu nr 2/2006 - 30 år av solidaritet

[img_assist|nid=403|title=|desc=Foto: Catrin Ormestad|link=none|align=none|width=450|height=338]

Amir har målat ett blått hus med gröna kullar. Ali har ritat en helikopter, en stridsvagn och en lyftkran bredvid en hög grå mur. Marwas teckning föreställer en flicka med rosa kjol på ett fält av blommor. I ena hörnet finns en palestinsk flagga. Solen gråter.

Teckningarna som sitter uppnålade på väggen i Abu Dis Charitable Societys Rainbow Center är ett starkt vittnesbörd om hur djupt ockupationen påverkar det palestinska samhället. Ge ett palestinskt barn papper och kritor och han eller hon ritar soldater, bombplan, blödande människor och murar. Ockupationen sjunker ned i barnens tankar, drömmar och lekar.

Men på Rainbow Center är det ändå möjligt för barnen att under några timmar glömma den verklighet de lever i. Här finns ett dagis, en förskola och en läsestuga, och aktiviteter för barn och ungdomar i olika åldrar. Det hörs redan då jag stiger in genom dörrarna att här finns barn som kan leka och skratta som vilka barn som helst. Ropen, skratten och slamret med leksaker slår genast emot besökaren.

Två barngrupper är på dagiset den morgonen då jag kommer dit. De yngsta, tre-fyraåringarna, sitter samlade i ett rum vars väggar pryds av planscher med frukter, och en målning av Klippmoskén. De sjunger och klappar händerna, ledda av dagisfröken Haifa. I rummet bredvid håller de lite äldre barnen till. De ritar och leker med lego, men på morgonen har de fått undervisning i arabiska. I dag har de övat på bokstaven ”shin”. Varje dag börjar med en morgonsamling, då de pratar om vad som händer runt omkring dem, i Abu Dis och Palestina. På sista tiden har de mest pratat om valet till det palestinska parlamentet. Två småpojkar som leker med lego räcker upp handen då jag frågar vilka som är glada åt Hamas seger.

– Alla som var Fatah förut är Hamas nu, säger sexårige Ali som leker med en röd bil.

– Barnen är engagerade i politik redan som mycket små, konstaterar Ali Ayyad, Charitable Societys ordförande.

Men även om det mesta i Palestina är politik försöker man på Rainbow Center att hålla den borta från verksamheten, som skall vara öppen för alla.

– Hit är alla barn välkomna. Regnbågen är vårt tecken.

Till skillnad från till exempel Hamas, som satsar stort på förskolor och skolor över hela Västbanken och Gaza för att fostra barnen in i deras ideologi försöker man på Rainbow Center inte påverka barnens tänkande.

– Vi vill att de skall ha egna åsikter och tankar, säger Ali Ayyad. Det är skillnaden mellan oss och dem.

Plötsligt kommer de yngre dagisbarnen springande, de har format ett tåg och tuffar ut på gården för att leka. Några rusar genast bort till rutschbanan och andra börjar klänga på klätterställningarna, men snart samlas alla vid en liten jordremsa längs muren där Haifa visar dem hur de skall plantera olika frön. Barnen hjälper till att peta ned fröna i jorden, plattar till med spadar och vattnar.

Alla aktiviteter på Rainbow Center handlar inte om att läsa och skriva. Barnen får till exempel plocka oliver och göra sin egen olja. Aliya visar stolt upp en plastflaska med grumlig grön olivolja som barnen själva pressat. De har även ordnat icke-våldsaktioner mot Muren, som ormlikt ringlar över kullarna i Abu Dis och påverkar varje del av livet. Den gör det omöjligt för människor att ta sig till sjukhus, skolor och arbetsplatser. Den har tvingat folk från deras hem och odlingsjordar och skilt dem från vänner och släktingar.

– Barnen känner att de bor i en bur, säger Ali Ayyad.

Men genom att låta dem demonstrera och övervaka bygget, ta bilder och diskutera hur man skall få bort Muren bryter man deras känsla av hopplöshet.

– Muren har gjort det ännu viktigare att det det finns en plats som den här.

Viktigt med utbildning

Varje dag kommer mellan 100 och 150 barn till Rainbow Society för att delta i någon av aktiviteterna. I konstrummet kan de teckna och måla, de kan hålla på med datorer, eller delta i arbetet med tidningen Regnbågen som kommer ut ungefär en gång i månaden och handlar om livet i Abu Dis. I det senaste numret skrev de bland annat om universitetet, fotbollsklubben, och om faran av rökning. Arbetet leds av Rami Fayez Rabee, en student vid al-Qudsuniversitetet.

Men läsestugan och biblioteket utgör fortfarande stommen i verksamheten.

– Folk som inte läser kommer ingenvart, säger Ali Ayyad.

Han berättar att Israel haft som strategi att hålla palestinierna i okunnighet.

– De brukade till exempel erbjuda unga palestinier jobb. Det var en billig arbetskraft för dem, och ett sätt att försäkra sig om att vi skulle förbli obildade. Före 90-talet brukade palestinier i de tidiga tonåren försvinna till Israel så snart skolan var slut.

I dag är palestinierna ett av de mest välutbildade folken i Mellanöstern, med en hög andel doktorer.

– Jag vill gärna tro att vi har bidragit lite till det, säger Ali Ayyad.

Catrin Ormestad

d6_nid: 
404