Protester mot EM-kvalmatchen i handboll mellan Israel och Sverige


Foto: Palestinanätverket i Malmö

I går, den 12 juni, spelades en EM-kvalmatch i handboll mellan Sverige och Israel i Karlskrona. PGS deltog tillsammans med flera andra organsationer i det protestmöte som hölls utanför arenan i samband med matchen. Per Gahrton var en av huvudtalarna och påpekade bland annat hyckleriet i att skicka JAS-plan mot Qadhafi-regimen för att göra slut på ett fyrtiotvåårigt förtryck, men samtidigt rulla tummarna inför Israels olagliga och blodiga fyrtiofyraåriga ockupation.

PGS anser inte att israeliska landslag skall välkomnas till Sverige så länge ockupationen pågår och palestinier hindras från att utöva idrott, om inte laget eller dess förbund öppet tar avstånd från ockupationen. Per Gahrton uppmanade idrottsrörelsen att ta ett moraliskt ansvar för att främja demokrati och rättvisa.
Läs hela Per Gahrtons tal:

Sluta särbehandla Israel!

I Libyen pågår ett krig – efter beslut av FN, med svensk medverkan. Avsikten enligt den officiella teorin, är att skydda civilbefolkningen mot förtryck och övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter. Låt oss ta utgångspunkt i detta officiella och bortse från att det säkert också finns dolda motiv, stormaktspolitik och mycket annat inblandat. Officiellt ingriper världssamfundet med sanktioner och till och med vapen för att upprätthålla en global rättsordning där den som begår brott mot folkrätt, internationell lag och mänskliga rättigheter måste räkna med att bli utsatt för straff.

Nyligen släpades en serbisk krigsherre till Haag för att stå till svars för brott begångna för mer än femton år sedan.

Sudans president står under internationellt åtal för övergrepp i Darfur.

På EU:s lista över länder som är föremål för någon form av sanktioner, uppdaterad den 26 maj 2011, finns nästan trettio länder, däribland Vitryssland, Burma, Eritrea, Iran, Liberia, Libyen, Somalia, Sudan, Syrien, Zimbabwe.

För Libyen gäller, enligt EU-rådsbeslut 2011/137 och 178, vapenembargo, embargo för utrustning som kan användas för internt förtryck, reseförbud till EU för vissa ansvariga politiker, frysning av vissa personers finansiella tillgångar, förbud mot flygningar i Libyens luftrum, förbud för libyska flygplan att flyga i EU:s luftrum.

För Syrien gäller, enligt EU-rådsbeslut 2011/273, vapenembargo, embargo på utrustning som kan användas för internt förtryck, inreseförbud till EU och frysning av finansiella tillgångar för, som det heter ”personer som är ansvariga för våldsamt förtryck av Syriens civilbefolkning och personer som är associerade med dessa.”

I EU:s långa lista på länder som är föremål för någon form av bestraffning lyser en av de värsta förtrycksstaterna i världen med sin frånvaro – Israel.

Vad vet vi om Israels förtryck och människorättsbrott?

Vi vet att dödandet inte slutade med anfallet mot Gaza i januari 2009 då 1400 palestinierna dödades, de flesta civila. Inte heller slutade det med angreppet mot Ship to Gaza i fjor på internationellt vatten då åtta turkar och en amerikan kallblodigt mördades.

Enligt den israeliska människorättsorganisationen Btselems statistik dödades under de två åren efter Gaza-invasionen 156 palestinier, därav 67 civila, av vilka 19 var barn. Under samma tid dödades 11 israeler av palestinska motståndsgrupper, därav 9 civila, av vilka en var ett barn. Israel fortsätter alltså att döda oskyldiga civilpersoner, därav många barn, i proportionen fem till tio dödade palestinier per dödad israel, tjugo dödade palestinska barn per dödat israeliskt barn. Ungefär så har det varit i över fyrtio år. I Amnestys rapport från den 6 juni 2011 krävs opartiska undersökningar av de allra senaste israeliska dödskjutningarna dels på Golan den 5 juni då israeliska soldater, med Amnestys formulering ”öppnade eld med skarp ammunition mot demonstranter som inte hotade israeliska soldaters eller någons någon annans liv” och därvid dödade ett par dussin obeväpnade civila. Amnesty konstaterar också att detta är extra allvarligt eftersom det var den andra liknande händelsen på mindre än en månad, eftersom tolv civila demonstranter dödades vid al-Nakba-manifestationer runt Israels gränser den 15 maj.

Och så här fortsätter det, dag ut och dag in, år ut och år in. Och det handlar om mycket mer än direkt dödande. 2004 dömdes Israel av Haagdomstolen för att apartheidmuren, den som Israel kallar skyddsbarriären, olagligt byggts på palestinsk mark. Alla FN-stater uppmanades medverka till att tvinga Israel att riva de olagliga delarna av muren. I fredags rapporterade Sydsvenskan om hur israeliska soldater nu träder fram och vittnar om hur deras uppdrag i det ockuperade Palestina är att ”förnedra och begränsa palestinier i deras vardag”. Byggandet av israeliska bosättningar på palestinsk mark fortsätter trots att en enad värld fördömt det som olagligt. Minst 10 000 palestinier är politiska fångar i israeliska fängelser. Listan på israeliska brott mot FN-resolutioner, folkrätt, mänskliga rätigheter kunde förlängas i det oändliga.

Är det då någon extrem vänsteråsikt jag nu torgför? Inte alls. Faktum är att det råder nästan total enighet i världen om att Israel faktiskt begår sådana brott. När Palestinagrupperna inför valet 2010 frågade ut riksdagspartierna erkände så gott som alla att Israel begår brott mot mänskliga rättigheter och folkrätt, inte bara de rödgröna, utan också de flesta borgerliga partierna, till och med folkpartiet. Och ändå händer ingenting, absolut ingenting! Ändå fortsätter relationerna med Israel som om inget hänt, Sverige köper till och med högteknologisk krigsmateriel från Israel, höga ansvariga för Israels folkrättsbrott inbjuds av Utrikespolitiska institutet – och idrottsutbytet fortsätter som om Israel var en normal och anständig demokrati, trots att nästan alla är ense om att Israel är folkrättsbrytare i stor skala.

Det är denna särbehandling av Israel vi protesterar mot. Vi vill inget annat än att Israel skall behandlas om vilken annan stat som helst som mördar civila och bryter internationell lag. Det är därför vi anser att det är en skam för svensk handboll och svensk idrott att svenska handbollsspelare spelar mot folkrättsbrytarna från Israel precis som om det varit en vänskapsmatch med Danmark eller Norge.

Alla är ansvariga för sitt handlande – också idrottsmän och idrottsorganisationer, precis som det är ett individuellt ansvar hos oss alla att undvika israeliska varor. Ändå ligger naturligtvis inte huvudansvaret hos handbollsspelarna eller idrottsorganisationerna utan hos de ansvariga politikerna, i Sverige, i EU, i FN. Varför särbehandlas Israel? Man skyller på att USA aldrig skulle godkänna ett FN-beslut om sanktioner mot Israel. Man pekar på att Tyskland och Nederländerna av historiska skäl aldrig går med på EU-sanktioner mot den s k judiska staten. Men det fritar väl inte Sverige från ett ansvar, ett land där företrädare för en massiv riksdagsmajoritet offentligt har medgett att Israel begår brott mot folkrätt och mänskliga rättigheter! Tvärtom – Sverige har ett alldeles särskilt ansvar. Det var nämligen Sverige som på FN:s uppdrag genom fredsforskarna i Uppsala redan i början av 2000-talet utarbetade en rapport om s k målinriktade sanktioner - Making targeted Sanctions effective. Poängen med den rapporten är att man försöker hitta metoder att undvika att oskyldiga drabbas av sanktioner, som t ex skedde i Irakfallet. Man vill hitta former som verkligen träffar de skyldiga folkrättsbrottslingarna och förtryckarna. Det handlar alltså inte om att isolera ett helt land och hela dess befolkning och försöka svälta ut dem, utan att bestraffa de ansvariga, väcka stora folkgrupper till insikt, stödja den interna oppositionen.

Det är i det sammanhanget idrotten kommer in, precis som kulturella arrangemang, vetenskapligt samarbete och liknande. Om en populär popstjärna vägrar uppträda i Israel tvingar det inte Netanyahuregimen på fall. Det drabbar heller inga oskyldiga. Däremot skickar det en signal till den stora majoriteten israeler att deras regim håller på att göra deras land till en paria i samma klass som Libyen eller Syrien eller Burma. Sak samma med idrott – en inställd handbollmatch skulle inte omgående befria det palestinska folket från ockupationsförtrycket. Men det skulle skicka en signal om att idrottsrörelsen har vissa moralnormer och att Israel definitivt inte uppfyller dem.

Därför är det synd att idrottsrörelsen ständigt vägrar att ta moraliska hänsyn och blundar för förtryck och folkrättsbrott, istället för att använda sin enorma påverkanskraft för att främja demokrati och rättvisa. Men – än en gång – huvudansvaret ligger hos de politiker i de borgerliga regeringspartierna och hos socialdemokraterna som fortsätter att motsätta sig alla krav på sanktioner mot Israel, trots att de har medgett att Israel bryter mot folkrätten. Ser de inte hyckleriet i att skicka JAS-plan mot Qadhafi-regimen för att göra slut på ett fyrtiotvåårigt förtryck, medan de rullar tummarna inför Israels olagliga och blodiga fyrtiofyraåriga ockupation?

Det är dags att sluta särbehandla Israel! Det är dags att bestraffa de som är ansvariga för den olagliga ockupationen och massdödandet av palestinska civila, inte minst barn! Det är dags att sluta spela boll med ockupationsregimens representanter!