Manifestation för en palestinsk stat

Hundratals palestinska flaggor vajade på Sergels Torg i Stockholm igår kväll vid manifestationen för att uppmana den svenska regeringen att rösta ja till palestinskt medlemskap i FN.

Bland talarna fanns Palestinagruppernas ordförande Per Gahrton, Carin Jämtin (s), Lars, Ohly (v), Åsa Romson (mp), Dror Feiler från Judar för Israelisk Palestinsk Fred, Helle Klein från svenska kyrkan och Nael Touqan från Palestinska Föreningen i Stockholm.


Per Gahrtons tal:

Erkänn Palestina!
Erkänn Palestina! Rösta för det palestinska förslaget i FN! Det är uppmaningen vi riktar till den svenska regeringen.
Men egentligen borde det vara helt onödigt. FN:s generalförsamling beslöt ju redan för sextiotvå år sedan, den 29 november 1947, med 33 röster mot 13 och 10 nedlagda, att dela upp det brittiska FN-mandatet Palestina i tre delar – ja, tre, inte två, delar: En judisk stat, en palestinaarabisk stat och en internationell zon bestående av Jerusalem och Betlehem.

Två av dessa besluts grundbultar respekteras till fullo av det så kallade världssamhället, däribland Sverige.
Den judiska staten Israel erkändes nästan omgående av 52 stater och efter Oslo-avtalet 1993 följde en ny våg av erkännanden. I dag har drygt 160 stater fulla diplomatiska förbindelser med Israel, däribland många arabiska och muslimska stater.

Samtidigt bör man notera att FN-beslutet att dela Palestina fattades av generalförsamlingen, inte säkerhetsrådet. Det var inte enhälligt, men blev ändå giltigt. En judisk stat existerar alltså sedan 1948, efterhand erkänd av nästan hela världen, också arabvärlden.

Däremot finns ingen internationell zon i Jerusalem och Betlehem eftersom hela Jerusalem ensidigt har annekterats av Israel som betraktar staden som sin huvudstad. Detta synsätt är dock Israel helt ensamt om i världen. När Israel i en särskild lag 1980 fastslog att hela Jerusalem är Israels enade och eviga huvudstad, svarade FN:s säkerhetsråd med resolution 478 den 20 augusti 1980 som förklarade att den israeliska lagen var ”ogiltig och måste upphävas” och uppmanade de länder som då hade ambassader i Jerusalem att flytta ut. Faktum är att sedan några latinamerikanska småstater för några år sedan flyttade därifrån finns inte en enda utländsk ambassad i Jerusalem. Världssamhället erkänner alltså i praktisk handling ingen del av Jerusalem, inte heller Västra Jerusalem, som legala delar av Israel.

Vad är det då som hindrar att världssamhället fullt ut erkänner Palestina som stat?
# Det går inte att få fram ett säkerhetsrådsbeslut på grund av USA:s veto, säger man. Men Israel skapades genom ett majoritetsbeslut i generalförsamlingen.
# Det är oklart vilka gränser som skall gälla för Palestina. Men Israel erkändes utan att staten hade definierat sina gränser.
# Palestina kontrollerar inte sitt eget område, det finns inget fredsavtal. Men när Israel skapades och erkändes rådde krigstillstånd, inte ett enda fredsavtal existerade.

I själva verket lever Palestina upp till fler kriterier för erkännande än flera andra stater som har erkänts, t ex Kroatien, Somalia, Kongo med flera. Palestina har en tydligt definierad befolkning, bevisad kapacitet att administrera sig självt, förmåga att ingå och hålla internationella avtal, också med Israel.

Att Palestina varit ockuperat, annekterat eller administrerat ända sedan 1948, av Israel, Jordanien, Egypten, räcker inte som argument mot erkännande av statsbildningen – för då skulle bland annat Sverige ha dragit tillbaka sitt erkännande av en lång rad stater som har ockuperats, t ex Danmark och Norge under andra världskriget.

Det är utmärkt att den rödgröna oppositionen har insett allt detta och entydigt tar ställning för svenskt stöd i FN:s generalförsamling till den palestinska självständighetsaktionen. Det är utmärkt att alliansregeringen tagit ett steg åt rätt håll genom att upphöja Palestinas representant i Sverige till ambassadör. Men vad hindrar regeringen från att ta steget fullt ut och följa i Norges spår och ansluta sig till den förkrossande majoritet av världens stater som kommer att stödja Palestinas folkrättsligt grundande vädjan om att det erkännande som egentligen gavs redan 1947 nu ska bekräftas.

Det kan väl inte vara så att aktivt svenskt stöd till en av de viktigaste internationella aktionerna på länge för en rättvis fred i Palestina ska stoppas av interna slitningar och taktiska hänsyn i en vacklande regeringskoalition? Det vore en skam för Sverige och en nesa för utrikesministern, som i detta fall vet bättre.

Stöd palestiniernas aktion i FN! Erkänn Palestina! Kifah hatta tahrir!!

Palestinas ambassadör i Sverige Hala Husni Fariz

Arrangörer för manifestationen var Palestinska Föreningarna i Stockholm, Södertälje, Uppsala och Västerås, Palestinagrupperna i Sverige, Judar för Israelisk Palestinsk Fred, Vänsterpartiet, Ung Vänster, SSU, Grön Ungdom, LO, Latinamerikagrupperna, Folket i Bild.

Foton: Anna Wester