Livsfarlig, men nödvändig solidaritetsaktion

Israels kapning av Ship to Gaza-fartyget Estelle har inte vållat några större mediala reaktioner. Man kan ana att för litet blod har flutit för att tilltala rubriksättarna. I flera medier nämns inte ens att bordningen skedde på internationellt vatten. Att Israel bryter mot internationella spelregler är vardagsmat, alltså ingen sensation.

Eller är det helt enkelt så att den israeliska kapningen var så given och självklar att den inte betraktas som nyhet? Att israelerna aldrig skulle släppa fram Ship to Gaza vet var och en som vet något om den israeliska ockupationsregimen. Och att det inte hjälper att man kommer från ”fredliga och neutrala” Sverige, är också välkänt. Därför var Ship to Gaza en lika livsfarlig aktion den här gången som 2010 (när israelerna dödade nio turkiska deltagare).

Varför då ge sig in på något sådant? Självklart för att visa upp för världen vad det är för sorts regim som styr Israel.
Själv skulle jag förstås varit med både på tidigare båtar och i år, om det inte varit för en liten hälsodetalj. Inget allvarligt, men det skulle kunna bli det om min kropp inte får viss daglig medicintillförsel. Att ge sig i israelernas våld i det läget vore inte modigt, bara dumdristigt. Om man tror att israeliska militärer skulle ta hänsyn till att en svensk pensionär som agerar i solidaritet med palestinierna behöver en liten tablett varje dag, har man inte förstått vidden och djupen av den totala likgiltighet för andra mänskliga liv än israeliska som präglar, och länge präglat, israeliskt agerande. Så tyvärr har jag efter ett helt liv av kamp för Palestinas rättigheter tvingats vara åskådare när det blivit verkligt hett.

Men, undrar den del, skulle inte en framgång för Ship to Gazas ambition att bryta blockaden mot Gaza gynna den terroriststämplade Hamasregimen? Nej, sanningen är det motsatta. Det är visserligen sant att Israels officiella motiv för sin EU-stödda blockad av Gaza har varit att knäcka Hamasstyret där. Egyptens Mubarakregim hade samma målsättning. När den störtades var den i full färd med att banka ner stålplattor 25 meter ner i ökensanden för att stänga de hundratals tunnlar Gazaborna i förtvivlan hade grävt för att kunna föra in livsnödvändiga varor. Efter Tahrirrevolutionen har Egypten gjort det lättare att passera gränsen vid Rafah på normalt sätt och med en egyptisk president från Hamas’ moderorganisation Muslimska Brödarskapet hoppas att Gazaborna snart kunna klara sig helt utan tunnlar. En lyckad Ship to Gaza-aktion hade pekat i samma riktning. För Hamas vore det en tveeggad framgång.

Enligt en analys i senaste numret av Journal of Palestine Studies har tunneltrafiken varit till stor fördel för Hamas, som dels kunnat skaffa sig en omfattande statsbudget via tullar och andra tunnelavgifter, dels genom att en del Hamas-ledare kunnat berika sig själva. ”Tunnlarna gjorde det möjligt för Hamas att stärka sitt grepp om Gazaområdet och kringgå de USA-ledda finansiella restriktionerna”, summerar Nicolas Pelham, rapportör om Arabvärlden i The Economist, (Gaza’s tunnel phenomenon: The unintended dynamics of Israel’s siege, JPS no 164, 2012).

De som anklagar Ship to Gaza för att gå Hamas’ ärenden har således helt fel. En förutsättning för en demokratisk utveckling i Gaza utan Hamas-monopol på makten är att blockaden upphör så att Gazaborna kan handla fritt, både med Egypten och Israel. Men utan maktmonopol för Hamas skulle Israel förlora en önskefiende. Hotbilden skulle försvagas vilket skulle minska vinstchanserna i parlamentsvalet i januari 2013 för Netanyahus högernationalistiska ockupationsregim.

Det var därför Estelle kapades, inte för att stoppa stöd till Hamas. Sammanhanget är klassiskt, att en terrorregim behöver en terrormotståndare för att legitimera sitt eget terrorregemente. Ändå tycks denna uråldriga sanning vara oöverstigligt svår att genomskåda för många observatörer.

Man får hoppas att Maria Pias och de andras dramatiska skildringar av vad de utsatts för kommer att bidra till att öppna ögonen för det absurda i att en värld som alltmer talar om och ibland också agerar för global rättvisa, med internationella domstolar, interventioner för att skydda förtryckta, bojkotter och blockader för att hindra kärnvapenspridning, o s v, gör ett totalt undantag: Israel får göra precis vad som helst, bryta alla tänkbara internationella spelregler och humanitära normer, annektera andras mark, genomföra s k utomrättsliga avrättningar och, nu, attackera ett fredligt fartyg på internationellt vatten och fängsla och misshandla fredsaktivister – utan att riskera att drabbas av minsta lilla påföljd av världssamhället. Begriper inte makthavarna i EU att ett sådant undantag från principen om jämlikhet inför lagen, också den internationella lagen, underminerar hela arbetet för en global rättsstatlighet och får hela den internationella rättsapparaten att framstå som en form av ”segrarjustis” där bara afrikaner och asiater och en del skumma jugoslaver riskerar straff, medan alla ”vita”, inte minst israelerna, alltid går fria?

Per Gahrton

d6_nid: 
2 514