Ur Palestina Nu nr 2/2006 - 30 år av solidaritet

Tolvårige Muhammed al-Durra dog i sin fars armar, uppkrupen mot en husvägg i Gaza. Han hade hamnat i skottlinjen mellan israeliska soldater och militanta palestinier under al-Aqsaintifadan 2001. En hel värld upprördes av TV-bilderna. Muhammeds bäste vän Ali var det däremot ingen som hörde talas om: han befann sig alldeles i närheten, den där dagen, och såg sin kompis dödas. Efter det förändrades han. Han fick koncentrationssvårigheter och tappade intresset för skolan.

Det som hände Ali och Muhammed var ingenting ovanligt: 92 procent av barnen i Gaza har upplevt traumatiska händelser. Men Ali var ändå jämförelsevis lyckligt lottad eftersom han fick hjälp: han är en av patienterna hos Gaza Community Mental Health Programme, en av få NGO som ger psykiatrisk hjälp till Gazas barn och tonåringar. Under de 16 år som de varit verksamma i Gaza har de behandlat 17 000 patienter.

Allt började med en inbjudan till Sverige 1988. PGS bad dr Eyad al-Sarraj att komma till Sverige och tala om livet i Gaza under ockupationen. Då arbetade han på ett litet psykiatriskt center som drevs av ockupationsmakten.

- Det var ett slags Gökboet-ställe, en farmakologisk fabrik där man delade ut medicin, berättar barnläkaren David Henley, som tillsammans med barnpsykiatrikern Henrik Pelling är PGS projektledare.

Eyad al-Sarraj hade tidigare kritiserat Israels uppförande på de ockuperade områdena, och när han nu begärde tjänstledigt fick han höra att om han åkte till Sverige behövde han inte komma tillbaka. Han reste ändå, och i Sverige träffade han David Henley och Henrik Pelling. De började tala om att starta ett samarbete, och vid ett köksbord i Uppsala tog idén om ett mentalhälsovårdprojekt form. David Henley, som arbetat med CBR med funktionshindrade, tänkte att den modellen borde gå att tillämpa även inom psykiatrin.

- Att individuellt behandla barn skulle inte gå på en plats som Gaza, konstaterar han. Även om man kunde ta emot 50 barn om dagen och arbeta sju dagar i veckan så skulle det bara vara en spott i havet.

I stället satsade GCMHP på att utbilda personer i barnens närhet – föräldrar, lärare, fotbollstränare, religiösa ledare. Tanken var att de skall kunna ge barnen det stöd de behövde i deras egen sociala miljö, en metod som visat sig fungera.

- Det är ett unikt sätt att jobba, säger David Henley eftertänksamt. Jag tror inte att det finns något liknande projekt i Mellanöstern.

GCMPH har i dag 200 anställda som driver tre permanenta kliniker med särskilda program för barn, kvinnor och före detta politiska fångar, de mest utsatta grupperna i Gaza. GCMHP bedriver dessutom forskning och utbildningsverksamhet. PGS ger kontinuerligt stöd till GCMPH och är en av de främsta bidragsgivarna till det barnprojekt som pågått sedan 1994.

Men att ge mentalhälsovård i ett traditionsstyrt samhälle som Gaza har inte varit okomplicerat; här är psykiska problem ett stigma, i ännu högre grad än i Väst. Till den första kliniken som startades 1990 kom bara en enda patient.

- Vi var inte välkomna när vi började här, konstaterar Ahmed Abu-Tawahina, en av psykiatrikerna på GCMPH.

Ändrad attityd till psykiskt sjuka

Med hjälp av utbildning och informationskampanjer, och genom besök i hem, skolor, moskéer och på universitetscampus, idrottsklubbar och andra NGOs har GCMHP emellertid förändrat attityderna till psykisk ohälsa.

- Det är en av våra största framgångar under de här 16 åren, säger Ahmed Abu-Tawahina.

I synnerhet för kvinnor var det riskabelt att söka psykiatrisk hjälp, eftersom mentala problem kan vara en anledning till skilsmässa. Men i dag är nästan hälften av patienterna kvinnor, och GCMPH har startat tre särskilda kvinnocentrum.

I ett patriarkalt, konservativt samhälle som Gaza behöver kvinnorna mycket stöd, men de har också varit en utsatt grupp under ockupationen. De utsätts till exempel ofta för trakasserier och hot om sexuellt våld i förhörssituationer. Ahmed Abu-Tawahina berättar om en kvinna i Khan Younis som tvingades börja arbeta som kollaboratör sedan israeliska soldater trängt in i hennes hem och utnyttjat henne sexuellt. De fotograferade övergreppet och hotade sedan att sprida bilderna.

Sexton års arbete på fältet har lärt personalen på GCMHP att människorna i Gaza har samma psykiska problem som vi, men utöver det många andra störningar. De har mött och behandlat alla möjliga sorters problem: ångest, beteendestörningar, schizofreni, depressioner, hyperaktivitet, mardrömmar, sängvätning, sömn- och talsvårigheter, aggressioner, flashbacks, och olika stressyndrom. Många patienter lider av flera symptom, och det är ofta svårt att ställa diagnos.

- Våra patienter kan inte placeras i något fack, säger Ahmed Abu-Tawahina.

Han vill i stället tala om ett ”Gazasyndrom”, ett mentalt tillstånd som inte är så lätt att definiera, eller behandla. Trettioåtta års ockupation, isolering, instängdhet och militärt våld har skapat en typ av mentala problem hos befolkningen som knappast existerar någon annanstans.

- Det skulle gå att ge en majoritet av palestinierna den diagnosen.

Det som framför allt är utmärkande för palestiniernas situation är att ockupationen har pågått så länge. De som var barn under första intifadan är nu själva föräldrar, och dessa barn tvingas i sin tur uppleva skräcken och otryggheten under den andra intifadan. Problemen förs vidare mellan generationerna.

De unika omständigheterna i Gaza har även medfört andra svårigheter. Vissa terapeutiska metoder som utvecklats i Väst för att hjälpa traumatiserade personer går till exempel inte att använda på de palestinska områdena.

-Det finns till exempel en metod vars grundläggande princip är att man ber patienten föreställa sig ett tryggt ställe, en slags mental tillflyktsort, berättar Ahmed Abu-Tawahina. Men om patienten inte klarar att skapa en sådan plats går det inte att fortsätta. Och faktum är att palestinierna inte är trygga någonstans, inte hemma, inte på gatorna. Ingenstans.

En studie som GCMHP gjorde med 3000 slumpmässigt utvalda barn visade att 95 procent hade varit med om att soldater brutit sig in i deras hem.

- När man talar om Gaza finns det ingen som inte är traumatiserad, konstaterar Ahmed Abu-Tawahina. Verkligheten som sådan är ohälsosam.

Att bryta ned palestinierna psykologiskt har varit en medveten israelisk strategi.

- Israelerna får psykologisk utbildning. Hur man förödmjukar folk ingår till exempel i träningen, säger David Henley. De kan till exempel gå in i ett hus och tvinga pappan att krypa på alla fyra och låta som en åsna.

Att misshandla eller förödmjuka föräldrarna inför barnen är en upplevelse som sätter djupa spår i det omedvetna. Att se starka pappa, den som skall skydda barnet, så hjälplös skapar en fundamental känsla av otrygghet hos barnen. Psykiska påtryckningsmedel används också i fängelser, för att pressa fram ett erkännande eller få fram information. Många tvingas eller luras att bli kollaboratörer, vilket skapat en paranoid stämning i palestinska samhället.

Ett annat exempel på denna psykologiska krigföring mot palestinierna är de så kallade ljudbomberna. Israel använde dem aldrig så länge det fanns bosättare i Gaza. Under fyra dagar i september, efter tillbakadragandet, släpptes 29 ljudbomber, och sedan har de återkommit med jämna mellanrum. Ofta på natten eller tidigt på morgonen, vid den tiden då barnen går till skolan.

David Henley berättar om hur han besökte Gaza för en workshop i oktober 2005.

- De varnade för att det fanns ”sonic booms”, men jag tänkte att det väl inte är så farligt, man vaknar väl och sedan somnar man om igen. Men det var för jävligt, en sådan otrolig volym. Och sedan lyssnar man på flygplanen och väntar på nästa, men den kommer inte förrän man somnar om. Den första kom klockan ett, och sedan kom de tillbaka tre och fem.

- Alla som vi arbetade med kom nästa dag och berättade om hur barnen vaknade och skrek.

- De väntar sig att det skall hända närsomhelst, och framför allt barn blir rädda för höga ljud, säger Ahmed Abu-Tawahina.

Han berättar om ett barn, två och ett halvt år gammalt, som hela tiden håller händerna tryckta mot öronen.

- Han väntar sig en smäll närsomhelst.

Den socioekonomiska situationen i Gaza är dessutom mycket dålig, vilket är en annan orsak till psykiska problem och spänningar inom familjen. Två tredjedelar av befolkningen lever under fattigdomsgränsen och arbetslösheten ligger på cirka 40 procent. Osäkerheten och hopplösheten tär också på psyket.

- Jag vet inte hur det påverkar människorna att hoppet går i vågor på det här sättet, säger David Henley. De tror att något skall förändras, och så blir det kanske lite bättre, men sedan genast sämre igen, som nu… Nu är det värre än någonsin.

Situationen i Gaza kan sannerligen te sig hopplös, och för GCMPH:s personal är arbetsbördan ofta övermäktig.

- Allvarligt talat, alla palestinier behöver psykologisk hjälp, suckar Ahmed Abu-Tawahina.

Vi lämnar Gaza city och åker tillbaka mot Erez. Mannen som kör oss berättar att hans son var stum i sju månader efter en beskjutning med en apachegranat.

Catrin Ormestad

d6_nid: 
493