"Vi når platser som inga andra tar sig till”

Ur Palestina Nu 2/2006 - 30 år av solidaritet

[img_assist|nid=477|title=|desc=Foto Catrin Ormestad|link=none|align=none|width=450|height=338]

[img_assist|nid=478|title=|desc=Foto Catrin Ormestad|link=none|align=left|width=450|height=600]

Ett barn med hög feber. En man med bröstsmärtor. En kvinna med värkar. De behöver naturligtvis läkarvård, och förs snabbt till sjukhus. Med ambulans är de på akuten inom några minuter.

Om de inte är palestinier förstås. I så fall kan det ta timmar, eller rentav dagar, innan de tar sig till läkare. Om de överhuvudtaget kommer dit. Den israeliska avspärrningspolitiken har i princip gjort det omöjligt för de allra flesta palestinier att ta sig till sjukhusen i tätorterna. Och även om de tar sig dit är det inte säkert, eller ens troligt, att de får den vård de behöver. Trots att det är en ockupationsmakts skyldighet att ta ansvar för befolkningens hälsa har Israel systematiskt förstört det palestinska samhällets sociala infrastruktur. Till exempel genom att omvandla sjukhus till militärfängelser. Barnsjukhuset i Ramallah blev en polisstation, och det nuvarande polishögkvarteret i Jerusalem var förut ett sjukhus. 1983 hade antalet sjukhussängar minskat med nästan en tredjedel sedan 1967, samtidigt som den palestinska befolkningen ökat i motsvarande grad.

Behöver du uppsöka en läkare i Ramallah, eller remitteras till ett sjukhus i Israel? Tyvärr, du har inte tillstånd att lämna din hemby. Behöver du en hjärtoperation? Då får du åka till Jordanien. Men vem skall betala? Har din baby andningssvårigheter? Det är bara att hoppas att soldaten vid checkpointen bestämmer sig för att släppa igenom ambulansen.

Det var den försämrade hälsosituationen på Västbanken och Gaza som fick några palestinska läkare att gå samman och bilda Medical Relief 1979. Syftet var framför allt att ge primärhälsovård till otillgängliga byar på landsbygden. Allt arbete utfördes till en början av volontärer som åkte ut i byarna på sin fritid. 1984 öppnades den första permanenta sjukvårdskliniken i Jeriko, vars befolkning drabbats hårt under ockupationen. Det betraktades som militärt område och var belagt med ständigt utegångsförbud.

-Blev du sjuk efter klockan fem fanns det inget att göra, konstaterar dr Jihad Mashal på Palestinian Medical Relief Societys huvudkontor i Ramallah.

I dag har PMRS 27 permanenta kliniker över hela Västbanken och Gaza. 320 fast anställda och ett hundratal volontärer arbetar numera för organisationen, som inte längre bara ger primärhälsovård utan också har omfattande program för barn- och kvinnohälsa, vaccinationer och förebyggande hälsovård. I Ramallah finns dessutom ett college för grundläggande sjukvårdsutbildning.

Men stommen i PMRS arbete är fortfarande de mobila klinikerna som i dag ger primärhälsovård till 490 palestinska byar, ett arbete som blivit allt viktigare efter byggandet av Israels mur.

- Många NGO begränsar sitt arbete till städerna, vilket är ett stort misstag, säger Jihad Mashal. Det är något som är annorlunda med Medical Relief: vi når platser som inga andra tar sig till.

I Hebron finns två mobila kliniker som varje dag åker ut till de hundrafemtio byarna på den omgivande landsbygden för att besöka människor som på grund av den israeliska avspärrningspolitiken varken kan ta sig till arbete, släktingar eller skolor. Än mindre till läkare och sjukhus. I dag skall vi till byarna al-Burj och al-Majd.

Den ene chauffören, Ahmed, sitter fast i en checkpoint med en av bilarna, så vi lastar in medicinen och sjukvårdsutrustningen i den andra bilen, tränger ihop oss och ger oss i väg. Vi lämnar Hebron och kör på slingrande vägar ut på landsbygden. Chauffören Jaweed sätter på en cd med den libanesiska sångerskan Fairuz. Doktor Wafa Mohd, som sitter bredvid mig i framsätet, skruvar upp volymen.

Vi släpper av det ena sjukvårdsteamet i al-Majd och fortsätter sedan till al-Burj, högt uppe bland bergen. I likhet med de flesta andra palestinska byar är den fattig och isolerad. Det finns fler åsnor än bilar på de ödsliga, dammiga bygatorna, och de små stenhusen ligger hopträngda mellan de karaktäristiska arabiska kaktushäckarna. På sluttningarna går getter och betar.

Utsikten över de omgivande kullarna är hänförande. Men det är något som är fel med vägen nere i dalgången: den har ett högt stängsel på ena sidan och på den andra en flera meter bred taggtrådsbarriär. Detta är en del av Muren som Israel bygger på de ockuperade områdena. Den består till större delen av betong, men även om den som här bara utgörs av el- och taggtråd är dess konsekvenser för invånarnas liv desamma.

En jeep kommer körande på vägen nere i dalen. Den tillhör en bosättare, de enda som har tillåtelse att använda vägen. Det finns inte mindre än 22 judiska bosättningar runt Hebron. Mest ökänd är Kiryat Arba, den enda bosättningen mitt inne i en palestinsk stad. De 400 bosättarna, som skyddas av 2 000 soldater, tillhör de mest extrema i hela Israel. De har fullständigt tagit över den gamla stadskärnan, tvingat palestinierna att stänga sina butiker och utsätter dem dagligen för trakasserier; de vräker ut skräp och sopor över deras gator och attackerar barn på väg till skolan. Men inte heller bosättarna utanför Hebron drar sig för att bruka våld: de förgiftar palestiniernas får och brunnar och misshandlar herdar och jordbrukare som är ute på sina fält, allt för att få palestinierna att överge sitt land.

Barnen i al-Burj vinkar åt oss då vi kör förbi. Här känner alla till Medical Reliefs bilar. Kliniken ligger på en höjd, bredvid en skola. Medan sköterskorna och chauffören Jaweed bär in medicinen sätter doktor Wafa Mohd på sig en läkarrock och gör i ordning undersökningsrummet. Det är litet och aningen slitet. Där finns en våg, ett handfat, ett kylskåp, en röd plasthink märkt ”danger”, samt en säng med bomullslakan. Vid fotändan står en träskärm. Ovanpå ett skåp ligger kartonger med texten ”Birzeit Pharmaceutical” staplade. Wafa Mohd har knappt hunnit göra i ordning sin utrustning förrän de första patienterna kommer in på mottagningen; en lärare från den närbelägna skolan och två pojkar i sjuårsåldern. Muhammed har hosta och Hussein ont i öronen.

- Det är mest sådant på vintern, säger Wafa Mohd. Förkylningar och luftvägsinfektioner.

En en äldre man kommer för att få mer insulin och hon skriver ut ett recept. Sedan blir det lugnt en stund, och Wafa Mohd och sköterskorna använder tiden till att inventera medicinskåpet. Jaweed sitter i ambulansen och läser.

Med intifadans utbrott 1987 blev PMRS arbete allt mer inriktat på första hjälpen. 1993 inleddes fredsprocessen, och den nybildade Palestinska Myndigheten tog över ansvaret för hälsa och sjukvård som hittills vilat på den israeliska ockupationsmakten. Till en början motarbetade den de palestinska NGO.

- Det tog tre år att få till stånd ett fungerande samarbete med hälsoministeriet, minns dr Jihad Mashala.

Nästa fas i PMRS arbete inleddes med al-Aqsaintifadans utbrott 2000 då arbetet uteslutande inriktades på nödhjälp.

Wafa Mohd gjorde sin praktik i Betlehem 2002. Hon hade bara arbetat någon vecka när Israel återockuperade Västbanken. Hon har fortfarande svårt att beskriva vad hon upplevde och berättar bara kortfattat att många oskyldiga dog. De fick behandla mycket skottskador, och arbetsförhållandena var svåra.

- Det fanns ingen mat eller vatten, ingen elektricitet. Många dog eftersom de inte kunde ta sig till sjukhus för att få blodtransfusuioner eller annan behandling.

Hon berättar att hon var rädd hela tiden.

- Jag frågade mig varför jag kommit hit, varför jag skulle behöva se allt det här? Jag ville bara ge mig av.

Och hennes rädsla var inte ogrundad. Många sjukvårdare fick sätta livet till under al-Aqsaintifadan. Särskilt ambulansförarna var utsatta. Jaweed sköts två gånger 2002 med gummikulor, i benet och huvudet, den ena gången i Ramallah och den andra i Hebron.

Mottagningsrummet på kliniken i al-Burj fylls plötsligt av kvinnor. Skoldagen är slut, och flera av lärarna kommer förbi. Wafa Mohd visar in 27-åriga Iman i undersökningsrummet. Hon är gravid i fjärde månaden och orolig för sitt barn. Hon hade egentligen velat åka till sjukhuset i Hebron, men har svårt att ta sig dit. Hon sätter sig på britsen, knäpper upp kappan och byxorna och drar upp tröjan över magen medan Wafa Mohd drar av plasten av den portabla ultraljudsmaskinen och förbereder undersökningen. Hon lägger instrumentet mot Imans mage, och vrider på skärmen så att hon skall kunna se sitt barn. Hjärtat är en liten darrande, mörk fläck. Allt ser bra ut, och födseln är beräknad till juni. Men få palestinska kvinnor kan se fram emot sin förlossning utan att känna oro. Sedan al-Aqsaintifadans utbrott har 68 kvinnor tvingats föda i checkpointer eller i bilen.

- Att föda barn är svårt i sig, men att inte veta om man skall kunna ta sig till sjukhuset gör det ännu värre. Jag känner verkligen med de här kvinnorna, säger Wafa Mohd.

En annan kvinna behöver medicin för en gynekologisk åkomma, och en annan har fått missfall och mått dåligt sedan dess, med kräkningar. Ytterligare en kvinna lägger sig på britsen, och Wafa Mohd gör en ultraljudsundersökning. Kvinnan vill vara säker på att hon inte är gravid, och blir nöjd när hon får det bekräftat. Hon klär på sig igen, och sitter en stund och talar med Wafa Mohd om samlag under säkra perioder innan hon går.

Dagens sista patienter är en äldre man och två kvinnor som alla vill ha medicin mot diabetes och högt blodtryck. Wafa Mohd skriver ut recept.

- Nästan alla som vi kollar har högt blodtryck, berättar hon.

Diabetes är ett annat växande problem bland den palestinska befolkningen, liksom undernäring. De senaste åren har fattigdomen brett ut sig, och svält är i dag inte bara ett problem i Gaza utan även på Västbanken. Mer än 50 procent av barnen på PMRS kliniker har järnbrist. Det är en situation som påminner om läget söder om Sahara.

- Vi kan hålla på hur länge som helst med de mobila klinikerna, konstaterar Jihad Mashal. Men i grunden förändrar det ingenting. Vi kan behandla symptomen, men inte komma åt den främsta orsaken till ohälsan – ockupationen.

Catrin Ormestad

d6_nid: 
479