Ur Palestina Nu nr 2/2006 - 30 år av Solidaritet

Vid infarten till New Askar Camp brinner en eld. Magra katter slinker undan i gränderna och barn tittar nyfiket efter bilen. Solblekta valaffischer från Hamas och Fatah sitter uppklistrade på de täta betonghusen och gatorna är trånga. I en av de bredaste finns en mörkgrå upphöjning; det är ett hål som lappats med asfalt. Här slog en israelisk stridsvagnsgranat ned 2002 och dödade fem människor på väg från moskén. De ligger begravda på en bakgård i närheten.

De palestinska flyktinglägren är fattiga och utsatta platser, med stora sociala problem. Ideliga utegångsförbud gör att det är svårt för barnen att få en regelbunden skolgång, och israelerna gör raider så gott som varenda natt. Ungdomar kastar sten och molotovcocktails och bränner bildäck. Människor arresteras och dödas, hus rivs.

Men i New Askar Camp är situationen värre än i många andra flyktingläger på Västbanken. Lägret, som byggdes 1964 sedan trångboddheten i det ursprungliga Askar Camp blivit alltför stor, är inte erkänt av FN och får därför ingen service av UNRWA, det FN-organ som arbetar med de palestinska flyktingarna. Där finns därför inga skolor eller hälsokliniker.

Men där finns ett Youth Center, där barn och ungdomar kan låna böcker och leksaker, få undervisning i bland annat engelska, matte, musik och konst, eller delta i scout-, dans- och teatergrupper. Just nu arbetar de med en pjäs om Muren, skriven i Balata, som de hoppas kunna sätta upp utanför Palestina. Varje år hålls dessutom tre sommarläger där internationella volontärer deltar. Idén om att skapa en plats där barnen och ungdomarna kunde hålla till föddes i ett israeliskt fängelse. Initiativtagarna Amjad Madani och Yousef Serrah hade precis som så många andra unga palestinier kastat sten på de israeliska soldaterna och dömts till långa fängelsestraff, Amjad Madani fick fem år och Yousef Serrah två. I fängelset studerade de politik och funderade på framtiden.

– Vi ville göra en kulturell intifada, berättar Amjad Madani. Vi ville inte att våra barn skulle gå igenom samma sak som vi. Möta samma problem. Vi ville skapa ett bibliotek så att de skulle kunna vara på ett säkert ställe, utan jeepar och stridsvagnar.

Tillbaka i lägret fick de höra talas om några svenskar som stödde en läsestuga i Abu Dis.

– Vi ringde Cliff Hotel, och som tur var fanns Yvonne och Margareta där. Efter tre dagar kom de hit för att prata om vårt projekt.

Amjad Madani ler lite när han tänker på det första mötet med Yvonne Fredriksson och PGS projektledare Margareta Sjöberg.

– De var försiktiga i början. Särskilt Margareta var orolig för hur vi som bara var 19 skulle kunna klara av något sådant här.

Men Amjad Madani och Yousef Serrah hittade en plats för biblioteket och fixade några hyllor.

– Vi gick från hem till hem och samlade in böcker. Margareta och Yvonne var förvånade över vad vi lyckades åstadkomma.

De fick fler böcker från Sverige, och hjälp att skaffa möbler. 1995 öppnade biblioteket, och 2000 flyttade det till sin nuvarande byggnad. I dag är det många organisationer som stöder ungdomscentret, men PGS var den första internationella NGO i New Askar Camp.

– Det var PGS – och det här vill jag att du skall skriva i din artikel, betonar Amjad Madani – som fick oss att ta det första steget. De uppmuntrade oss att fortsätta. Och de fick oss att bli professionella, inte bara amatörer.

PGS betalar fyra heltidsanställdas löner och UNRWA bidrar med ytterligare två, men många lägger ned ideellt arbete på ungdomscentret. En av volontärerna är tjugoåriga Mohammed. När han var liten brukade han hålla till nära bosättningarna och kasta sten på soldaterna.

– Jag ville bara få tiden att gå, berättar han. Jag hade ingenstans att ta vägen. Men när de öppnade det här centret började jag komma hit i stället. Nu handlar det inte bara om att få dagarna att gå, nu planerar jag framåt.

Helst av allt skulle han vilja syssla med teater, eller ståuppkomik. Jag ber honom dra ett skämt, och han berättar en historia om hur Hamas vill ändra den palestinska polisens uniform, så att de får bära galabiya i stället. I stället för kalashnikovs skall de bära dolkar och lönen får de i dadlar. Vi fnissar.

Tillsammans med Mohammed och Ahud, som designat den nya lekplatsen på gården, går jag runt på ungdomscentret. Det surrar av aktiviteter. Det besöks varje månad av 500 barn, och är öppet för alla, även barn utanför lägret. I en stor lektionssal sitter ett trettiotal barn i sjuårsåldern och läser och ritar, och på nedervåningen pågår musikundervisning. En ung kvinna från Franska kulturcentret låter barnen ställa upp sig i ring med ett tunt plastskynke utspänt mellan sig. Det uppstår ett vibrerande ljud då de ivrigt skakar det, och på musiklärarinnans tecken släpper de sedan taget och ser det böljande plastseglet sjunka ihop på golvet.

- Sch! Lyssna på tystnaden förmanar hon några fnissande flickor.

När de hållit på med övningen en stund sätter de sig på golvet, och hon delar ut skrovliga tuber och plaströr och visar hur barnen kan slå dem mot handflatan för att frambringa olika ljud. De är först lite generade, men fnittrar, men sedan blir de allt friare och självsäkrare och leker med ljuden.

Från ett litet rum på övervåningen hörs ett helt annat ljud. Genom dörren hör jag målbrottsspruckna pojkröster och stolar som slamrar. Där inne möter jag Faraj, Oday, Mohammed, Salem, Ahmad, Yehya och Rasha - sju grabbar mellan tretton och tjugo som kommer till ungdomscentret för att få undervisning i engelska, och delta i en slags samtalsterapi.

Det är tuffa killar, klädda i slitna jeans och kamouflagejackor. I Sverige skulle vi kalla dem värstingar. Där skulle de snatta cigarretter och klottra i gångtunnlar. I Palestina kastar de sten på de israeliska soldaterna och försvinner i statistiken över fängslade eller döda. Nästan 30 procent av alla palestinier som dödats på Västbanken under al-Aqsaintifadan kom från Nablus. Av de 522 döda var åttio barn, som dessa sju grabbar. Enbart i New Askar Camp dog fyra barn i åldrarna 8-15 under al-Aqsaintifadan. Ingen av dem har varit utanför Nablus. Någonsin. Ingen har träffat en obeväpnad israel. Och ingen har några framtidsplaner. Grabbarna rycker oförstående på axlarna när jag undrar vad de vill göra med sina liv. I Nablus finns ingen framtid. Bara soldater, instängdhet och hopplöshet. Så i stället frågar jag om något de känner till: Ockupationen. Genast börjar de prata i munnen på varandra. Ahud, som tolkar åt mig, gör en grimas.

– Historier om hjältemod, säger hon uttråkat.

Hon bryr sig inte om att översätta, men berättar att en av grabbarnas pappa dödades av IDF. En annan förlorade en morbror. En har två bröder i fängelse. Vi pratar en stund, och jag försöker igen. Vad vill de bli? Pojkarna tvekar först, men sedan kommer svaren.

– Vetenskapsman.

– Läkare.

– Pilot!

– Astronaut!

– Jag vill arbeta med dörrar.

Yehya är den enda som har några konkreta, eller realistiska, framtidsplaner. Hans morbror har ett företag som han skall börja i. Faraj skulle kunna tänka sig att bli ingenjör, men hur skulle det gå till? Hans familj har inte råd att betala för utbildningen.

– Ge mig pengar så kan jag gå på universitetet!

Ett ljud utanför fönstret får pojkarna att flyga upp.

– Soldaterna dödar oss!

De rör sig nervöst runt i rummet, tittar ut genom fönstret, men sätter sig snart igen.

Till skillnad från Amjad och Yousef har dessa grabbar någonstans att ta vägen. Och kanske hittar de andra sätt att uttrycka sig på ungdomscentret. Varför skulle de annars komma hit för att lära sig engelska, om de inte ville göra något av sina liv - om de inte undrade hur världen ser ut utanför Nablus?

– Jag vill lära mig engelska för att förstå dig, och andra människor, säger Faraj. För att få reda på vem du är. Och vem jag är.

Han ler generat, men lovar att nästa gång jag kommer på besök skall vi samtala utan hjälp från Ahud.

– Livet här är väldigt svårt, konstaterar Yousef Serrah när jag går tillbaka till kontoret och berättar om mötet med pojkarna. Men vi har en dröm, och vi har hopp. Drömmen, och hoppet, är ett fritt Palestina, utan skottlossning och soldater.

– Här finns ingen frihet, inte ens i våra egna hem, säger Amjad Madani. Till och med innan du går och lägger dig tänker du på vad som kommer att hända.

Han halar upp ett smutsigt tygstycke ur fickan; det är den ögonbindel som de israeliska soldaterna satte på honom samma natt när de gjorde en raid i lägret och tvingade ut honom och hans fru och barn på gatan i bara underkläderna.

– I Palestina finns bara sorgliga historier. Kan du föreställa dig det, tre miljoner sorgliga historier?

– Men det finns några lyckliga historier också, påpekar Yousef Serrah. Tänk på våra sommarläger. Och om till exempel Mohammed fortfarande höll till på gatan skulle vi aldrig ha upptäckt att han är en sådan komiker.

Catrin Ormestad

d6_nid: 
463