Ur Palestina Nu 4-2003
Ingen öppning syns i muren, ingen grind, ingen checkpoint och föralldel inga soldater heller. Vi frågar en kvinna hur vi ska göra och hon ber oss följa henne.
Muren som skär av huvudleden går mitt i gatan som kommer från Olivberget, förbi moskén och tekniska högskolan och upp till hotell Cliff, som tidigare var mitt och många andra svenskars “hem” i Palestina. Hotellet används nu som övervakningspunkt för IDF, Israeli Defence Forces (israeliska armén). En soldat syns på taket och en militärjeep framför ingången, men ingen säger något till oss.
Muren ligger långt inne på palestinskt område
Muren påstås vara en gräns mellan Jerusalem och Västbanken. Den ligger långt inne på palestinskt område och genom den har Israel utökat det annekterade Jerusalemsområdet.
På morgnar och eftermiddagar är klättring över muren barnens skolväg. En glipa finns där små smala barn kan klämma sig igenom, övriga; vuxna, unga som gamla, män som kvinnor får klättra.
Ibland står det soldater utmed muren som hindrar klättrande, ibland inte. Det är en daglig katt- och råttalek som pågår. Man ska aldrig veta hur, eller om, man kan ta sig fram. Al Quds University ligger inne i Abu Dees, därför måste många ungdomar från Jerusalem ta sig dit, då gäller samma sak.
Bakom kullen som hotell Cliff står på och i dalen mot Betlehem förbereder schaktmaskinerna byggandet av den permanenta muren. Om den kommer att likna muren runt Qalqiliya och Tulkarem blir den 8 – 10 meter hög med dubbla elstängsel och säkerhetsvägar. Alltså krattade sandvägar för soldatjeepar att patrullera på och för att se om någon lämnat fotspår i sanden.
I Qalqiliya finns en utgång från staden. Utgången, porten, är bevakad av israeliska soldater och hålls stängd mellan klockan sex på kvällen och sju på morgonen. Tankarna går osökt till Warszawagettot.
I Abu Dees bor 17 000 människor. Byn har sedan tidigare varit trängd mellan Östra Jerusalem och den största israeliska bosättningen Ma’ale Adumim. Men instängdheten har inte varit så påtaglig och grym som den är nu, med muren mitt i samhället.
Det finns ingen legal väg att ta sig ut från byn på utan att ha specialtillstånd från IDF, och det får du köa för i timmar. Muren gränsar av mot Jerusalem, checkpoints mot Jeriko, Olivberget och Betlehem. Sjukhus och många skolor finns utanför avstängningarna. Som vår vän Ali säger: “I Abu Dees köper man numera bil bara i dekorationssyfte.”
Projektet läsestuga och förskola
Anledningen till att jag åker till Abu Dees är förståss för att besöka det PGS-projekt jag är ansvarig för, Läsestuga och förskola i Abu Dees. Verksamheten har varit i gång sedan 1992 och blir bara bättre och bättre. Dessvärre ansåg Forum Syd/ Sida att nu hade det pågått tillräckligt länge och beviljade bara ett år av de tre år PGS senaste ansökan avsåg. Efter en del bra diskussioner och efter ny ansökan har PGS nu fått positivt förhandsbesked om ytterligare tre år från och med 2004.
Vi behövs. Vårt samarbete med byn och verksamheten för barn och ungdomar behövs mer än någonsin som en positiv motvikt i det här förskräckliga och trängda läget. Om man tror på att stänga in folk hindrar självmordsbombare, har man väl aldrig lärt sig någonting om aggressionsanalys.
Vägar är blockerade av stenblock
Det är alltför lättköpt att beskriva muren som att den gränsskyddar Israel från Palestina, de ockuperade områdena. Det är inte så i verkligheten eftersom Israel kontrollerar alla vägar inom de ockuperade områdena också inte bara vid gränsen. Vägar är blockerade av stenblock eller helt sonika sönderslagna. De kvarvarande är helt kontrollerade genom mängder av israeliska checkpoints – bevakade vägspärrar.
Åter till projektet Läsestugan. Vi måste hitta ett annat namn. Läsestuga låter alltför pluttigt för all den aktivitet som pågår sex dagar i veckan.
Förskolan fungerar utmärkt. I maj i år hade vi med oss en broschyr med lekmaterial från Sverige. Nu hade lokala snickare just färdigställt en lek och klätterställning bara utifrån en av bilderna. Den består av två torn med hängbro emellan och med rutschkana. Allt är i stabilt och färgglatt trä.
Aktiviteter i läsestugan
I läsestugan pågår en datakurs, en mattekurs, en journalistgrupp med 15 flickor i 14-årsåldern som producerar en lokaltidning, en konstgrupp som gör sprattelgubbar och bokläsning och utlåning. All aktivitet pågår samtidigt och på en rätt begränsad yta. Ändå är det så lugnt och trevligt. Ali påpekar att ett kvalitetsmått är att barn ur alla familjeklaner i byn och från alla religiösa riktningar tillåts komma till läsestugan.
Pojkar och flickor tillåts numera komma samtidigt, även kvällstid. Mammorna tittar ofta in och tycker att det är okey. När de lämnar barnen till förskolan på morgnarna, går de ofta in i läsestugan och sitter en stund och lånar en bok. Därför har man nu startat datakurser för kvinnor på förmiddagarna, när småbarnen är i förskolan.
Senare i veckan när jag återigen klivit av bussen i Abu Dees går ingen upp för gatan längs muren till hotellet och jag ser att vägen där blockeras av soldater. Den grupp med kvinnor och barn som jag går med, stannar där muren består av stora fyrkantiga stenblock och inte släta cementpelare.
Fem av kvinnorna håller små, små barn i famnen. Jag ser att de är alldeles nyfödda, högst några timmar gamla. Alla mammor har en mormor eller farmor med sig och jag förstår att de just fött och är på väg hem från Makassadsjukhuset.
En kvinna klättrar över och tar sedan emot sitt barn som räcks henne genom en glipa i muren. Därefter ska mormor/farmor klättra över, men fastnar med benen i glipan. Vi andra hjälper till genom att bygga upp med stenar under hennes fötter så att hon kan lyfta rumpan över muren och dra benen genom glipan. Så tar vi oss över eller genom muren en efter en – de nyfödda, de nyförlösta, och så vi mormödrar och farmödrar.
Jag tänker på hur det var i maj för ett och ett halvt år sedan. Yvonne och jag hade varit uppe i Askar Camp utanför Nablus. På vägen hem hämtar Samir oss i minibussen vid vägspärren. Samtidigt med oss går en liten familj med pappa, mamma och ett nyfött barn, som pappan bär i sina armar, genom checkpointen. De berättar att de har stått ett bra tag i den heta solen innan de blev genomsläppta och mamman ser mycket trött ut. Bebisen är bara några timmar gammal.
Vi erbjuder dem och en mormor med en liten flicka vid handen plats i bussen. Samir kör hem den lilla tacksamma familjen. Vid nästa checkpoint stoppar soldaterna oss och vi får alla gå ur bussen. Samir får en rejäl utskällning för att mormodern och den lilla flickan är med oss i bilen. De får inte åka med längre utan skickas iväg gående utan att veta riktigt var de är. Jag minns det så väl, för det var då jag själv blev mormor, i maj 2002.
Nu, när vi är på väg till flygplatsen far vi genom en checkpoint utanför Jerusalem. Där står en man i solen med en kudde på sina armar. Tätt intill honom står en ung israelisk soldat med lyft gevär. På kudden ligger ett mycket litet barn.
Margareta Sjöberg, projektansvarig