Till utrikesminister Jan Eliasson
Välkommen till ditt nya arbete som Sveriges utrikesminister! Det är med stora förhoppningar Palestinagrupperna i Sverige (PGS) ser fram emot att Sverige får en utrikesminister med gedigen bakgrund i FN-systemet. PGS är en organisation som arbetar för solidaritet med det palestinska folket på grundval av FN:s beslut och folkrätten.
Mot denna bakgrund tar vi för givet att Sveriges framtida utrikespolitik i förhållande till Palestinakonflikten skall präglas av en strävan att genomföra FN:s och Internationella domstolen i Haags grundläggande beslut. Vi tänker framförallt på följande:
1. FN:s delningsbeslut från 1947 som betyder att det inom det historiska Palestina skall finnas två suveräna stater, en judisk och en Palestinaarabisk.
2. FN:s delningsbeslut från 1947 som betyder att Jerusalem skall vara en internationellt administrerad och öppen stad.
3. FN:s resolution 194 från 1948 som betyder att de palestinska flyktingarna skall få rätt att återvända till sina hem eller få ekonomisk kompensation.
4. FN:s resolution 242 som innebär att Israel skall dra sig tillbaka från samtliga områden som ockuperades under junikriget 1967.
5. Genèvekonventionen som stadgar om skydd för civilbefolkningen i ockuperade områden.
6. Internationella domstolen i Haags utslag som fördömer byggandet av den s k separationsmuren inne på ockuperat palestinsk område och förpliktar samtliga FN-stater att medverka till att domslutet leder till efterrättelse.
Som du naturligtvis är medveten om har palestiniernas legitima företrädare, PLO, godtagit samtliga FN-beslut som har betydelse för Palestinakonflikten. Israel däremot bryter mot de allra flesta folkrättsregler och FN-beslut.
1. Israels föregångare, det s k Yishuv godtog visserligen FN:s delningsplan, men erövrade under det därpå följande kriget betydande områden som enligt planen skulle ingå i den Palestina-arabiska staten; dessutom förhindrade den nya staten Israel merparten av de palestinska flyktingarna att återvända efter krigshandlingarnas upphörande.2. Beträffande Jerusalem har Israel annekterat först Västra Jerusalem, därefter Östra Jerusalem och ensidigt utropat denna stad till sin huvudstad.
3. Beträffande flyktingarna – som enligt bl. a den israeliske forskaren Benny Morris till större delen drevs ut genom en systematisk etnisk resning – har bara en mycket liten del kunnat återvända genom familjeåterföreningsprogram; kompensation har inte på något sätt utbetalats till den överväldigande majoriteten palestinska flyktingar.
4. Beträffade 1967 års ockupation har Israel endast utrymt Sinaihalvön, medan ockupationen fortsätter av de palestinska och syriska områdena. (Vi kan inte betrakta den s.k. utrymningen av Gaza-remsan mer än som på sin höjd en partiell utrymning eftersom det är uppenbart att Israel utifrån helt kontrollerar området).
5. Israel struntar öppet i Genèvekonventionen, använder mängder av metoder som är förbjudna, inte minst kollektivbestraffning och inflyttning av sin egen befolkning i det ockuperade området och s.k. extrajudiciella avrättningar. Olika typer av israeliska brott mot konventionen är väl dokumenterade, inte minst av israeliska människorättsorganisationer, t ex B’tselem och Gush Shalom.
6. Murbygget fortsätter i huvudsak på ockuperat område. De marginella förändringar som skett efter israeliska domstolsutslag ändrar inte på Internationella domstolens grundkritik eftersom huvuddelen av muren förblir på ockuperat område.
Mot denna bakgrund är vi förvånade och beklämda över det internationella samfundets, däribland EU:s, starkt partiska agerande till förmån för Israel. Inga som helst påtryckningar mot Israel förekommer trots landets flagranta förakt mot FN och folkrätten. Däremot har USA och EU tillgripit sanktioner mot Palestinska Myndighetens demokratiskt folkvalda regering, enbart på grundval av verbala yttranden som saknar stöd i FN-beslut.
Det är uppenbart att Israel och palestinierna inte behandlas likvärdigt. Ockupanten gynnas, den ockuperade parten missgynnas.
Vi är ytterst oroliga för hur den nuvarande situationen kommer att drabba palestinierna. Risken att frustrationen över en desperat situation urartar i inbördeskrig är uppenbar.
Vi är också oroliga över hur konflikten i regionen utvecklas. Israel har kärnvapen. Missnöjet i arabiska och andra muslimska länder i regionen ökar. Det är inte svårt att se ett katastrofscenario där hela regionen exploderar, vilket kan leda till världsbrand. Och allt detta på grund av att den demokratiska världen saknar vilja och förmåga att förmå Israel att respektera FN-beslut och folkrätt!
Sverige har en stolt historia i Mellanöstern. Folke Bernadotte fick plikta med sitt liv, mördad av en organisation vars ledare sedermera blev israelisk premiärminister, för att han lade fram ett konstruktivt förslag till konfliktlösning som kunde ha besparat världen från alla dessa år av krig och förtvivlan. Gunnar Jarring spelade en viktig roll för medling mellan Egypten och Israel. Olof Palme gick i täten för att bryta PLO:s isolering och uppmuntra PLO:s övergång från enbart väpnad kamp till att i huvudsak bedriva motståndet mot ockupationen med diplomatiska och fredliga medel. Sten Andersson medverkade aktivt till att förbereda Oslo-avtalet mellan Israel och PLO. Otaliga andra svenskar har genom humanitära och andra insatser bidragit i försöken att skapa underlag för fred och försoning i Palestinaområdet.
Vi vet att din gärning har sina rötter i den traditionen. Både för Sveriges, palestiniernas och andra förtryckta folks skull, har Sverige benhårt hållit på respekt för FN och folkrätten som skydd för små folk mot försök av stormakter och ”militärindustriella komplex” att diktera, utnyttja och dominera.
Mot den bakgrunden har vi oroats av de senaste årens tendens från svensk sida att tiga och underordna sig USA:s inspirerade strategier beträffande Palestinaområdet.
Vi hoppas att ditt möte häromdagen med din norske kollega uppenbarade för dig hur absurd situationen har blivit. Du berömde Norge för att man officiellt tar emot företrädare för Hamas, ett agerande som du anser dig förhindrad att själv efterlikna enbart pga. Sverige medlemskap i EU. Du erkände alltså att vi på grund av respekt för EU inte kan föra en utrikespolitik som du i sak tycker är klok! En sådan handlingslinje är förstås inte hållbar som rättesnöre för svensk utrikespolitik, vilket vi är övertygade om att du är fullt medveten om.
Vi vill också påminna om att detta strider helt mot de utfästelser som gjordes av socialdemokraterna innan Sverige blev EU-medlem, då det klargjordes att Sverige också i fortsättningen skulle föra en självständig utrikespolitik. PGS tar inte ställning i EU-frågan, men anser självklart att Sverige också som EU-medlem måste kunna föra en utrikespolitik som överensstämmer med FN-beslut och folkrätt.
PGS hoppas att du som utrikesminister återknyter till de positiva traditioner där du har dina diplomatiska rötter och återger Sverige sin status som ett land som står på de små folkens sida och benhårt hävdar respekt för FN-beslut och folkrätt. Bara så kan Sverige bidra till att rädda det palestinska folket undan fortsatt misär och världen undan en storkonflikt.
Vi ber härmed om tillfälle till ett personligt möte för en diskussion om PGS bidrag till ett gemensamt svenskt agerande för fred och försoning i Palestinaområdet. på grundval av FN-beslut och folkrätt.
Vi har även skickat brevet med post och där bifogar vi ett exemplar av vår rapport om det intima vapensamarbete som pågår mellan Sverige och Israel, en hantering som knappast är förenlig med den officiellt deklarerade utrikespolitiken.