Den här veckan besöker en grupp från Palestinagrupperna i Sverige (PGS) och Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF) Palestina och Israel. Under hösten och vintern har gruppen gått en studiecirkel tillsammans och nu är de på plats för att lära sig mer om situationen.
Axel Sandin och Staffan Granér har skrivit ett reportage från besöket i Hebron.
Möte med ockupationens epicentrum
Vi har under åren som aktiva i Palestina/Israel-konflikten tagit del av många berättelser från Hebron. Vi har hört vänner berätta om sina besök, träffat folk från följeslagarprogrammet, läst reportage och sett hundratals bilder på nät som skyddar palestinier från bosättarnas sopor. Inom vår rörelse är Hebron ökänt för sina aggresiva bosättare och den israeliska militära närvaron. Det vi sett och hört i Hebron idag är ingenting vi inte förväntade oss. Ändå har berättelserna från organisationen Youth Against Settlements och vandringen i Hebron drabbat oss med en känsla av chock och förtvivlan.
Med sina ca 250 000 innevånare är Hebron den största staden på den ockuperade Västbanken. En liten bråkdel på 700-800 av stadens innevånare är israeliska bosättare. Ändå är det deras närvaro som präglar mycket stor del av tillvaron i centrala Hebron. Det finns också mer än 4 000 israeliska soldater förlagda i staden, det är minst fem soldater per bosättare. Den jämförelsen är relevant eftersom det förefaller uppenbart att syftet med den starka militära närvaron är att understödja bosättarprojektet på alla vis. Dels direkt genom att skydda bosättningarna dels indirekt genom att deras verksamhet bidrar till att begränsa de palestinska hebronbornas rörelsefrihet med ständiga checkpoints där palestinier tvingas identifiera sig och lämna ifrån sig mobiltelefoner, bälten och andra metallföremål innan de passerar metalldetektorer.
Trakasserier är en del av rutinen, vid varje checkpoints kan en förbipasserande kvarhållas i upp till tre timmar utan motivering. Det är inte ovanligt att den som lever i centrala Hebron måste passera två till tre sådana stationer på vägen till exempelvis arbete, skola eller moskén.
Den rättsvidriga situationen i Hebron är på många sätt ett koncentrat av den som råder på Västbanken som helhet. Här som överallt annars präglas konfrontationen mellan ockupanter och ockuperade av två diametralt olika rättssystem. Palestinier är underkastade israeliska militärlagar. Om de ställs inför rätta efter anmälan från en bosättare måste de i princip presentera bevis på sin oskuld. Mer en 99 procent av målen leder därför till fällande dom. Påföljderna kan ofta bli mycket hårda. Över tio år för anklagelse om exempelvis misshandel eller stenkastning är inte ovanliga. Bosättare, som enligt internationell lag befinner sig i Palestina illegalt lyder under israelisk civil lagstiftning. Det innebär att det krävs bevisning bortom allt rimligt tvivel för att det ens skall vara möjligt att få till en fällande dom. Vittnesmål från palestinier väger då mycket lätt. Om bosättare döms blir domarna mycket milda. Någon månads förvisning från Hebron eller samtal med en rådgivare är inte ovanligt vid exempelvis misshandelsdomar. Om palestinier får rätt mot bosättare i en marktvist blir domarna inte implementerade, istället forsätter soldaterna att beskydda bosättningen också mot dess rättmätiga ägare. Under sådana förutsättningar har bosättarna många trumf på hand vid varje konfrontation.
Situationen i Hebron beskrivs ofta som unik. Även i Israel beskrivs bosättarna i just Hebron som galna och extrema. Men samtidigt legitimeras deras extremism i såväl den militära som den juridiska praktiken. Den taktik som under lång tid tillämpats av bosättare i Hebron sprider sig också till andra delar av det ockuperade Palestina, i synnerhet till större städer som Nablus och Betlehem och till Östra Jerusalem. Enligt internationell krigs- och folkrätt är hela bosättarprojektet och dess militära understöd illegalt. En ockupationsmakt får inte flytta in sin civilbefolkning på ockuperad mark. Den får heller inte bedriva vinstdrivande ekonomisk verksamhet där. Den är också skyldig att främja den ockuperade civilbefolkningens säkerhet till liv och hälsa, liksom deras rättssäkerhet rörelsefrihet.
Kamp genom dokumentation
När vår chaufför Taha kört ner oss på en liten grusparkering intill en byggarbetsplats på en högt belägen plats i Hebron möttes vi av en av medlemmarna i organisationen Youth Against Settlements (YAS). Vi promenerade upp på en kulle bland vackra gamla olivträd fram till ett hus som efter en kamp med envisa bosättare blivit ett center för organisationen. Väl där träffade vi Issa, elektronikingengören som leder YAS. Sedan 2007 kämpar de mot ockupationen och bosättningarna. Vi hälsade på varandra, betraktade av några bosättare och soldater. De satt ett stenkast ifrån oss, på tomten till huset som ägs av en palestinsk familj, som efter tre domar i högsta domstolen till deras favör ändå inte kunnat återvända.
YAS aktivism bygger på ickevåld, direktaktion, civil olydnad och viljan att vara en enande kraft för att pressa Israel att dra tillbaka bosättningarna och häva ockupationen oberoende av partier och andra politiska grupperingar. Issa berättade för oss att de tror att ickevåldet alltid vinner om man agerar tillräckligt smart. En stor del av verksamheten går ut på att filma övergreppen och dela ut kameror till personer som utsätts för bosättarnas trakasserier. Det fungerar som en ögonöppnare för omvärlden och som övertydliga bevis till de rättsprocesser som ett fåtal av anmälningarna mot bosättarna resulterar i. Det har också visat sig att YAS är smarta i sitt ickevåldsarbete. I samband med att de delar ut kameror som ska dokumentera övergreppen utbildas också mottagarna i hur innehållet som filmats försvaras. När bosättare och militär attackerar är det till stor del informationen de vill åt.
YAS har tagit emot besök från aktivister som kämpade mot apartheid i Sydafrika. De vittnade om att situationen är värre i Hebron än den apartheid de själva utsattes för. Inspirerade av besöket bestämde sig YAS för att utlysa en internationell dag för att uppmärksamma situationen i Hebron. Det är bakgrunden till kampanjen “Open Shuhada Street”.
Open Shuhada Street
Shuhada Street, den stora huvudgatan i Hebron är sedan 1994 helt avstängd för palestinier från Västbanken. Flera hundra butiker som dessförinnan verkade längs gatan är nu nedbommade och inte sällan plundrade. Militärens närvaro gör det också möjligt för den lilla bosättargruppen att trakassera sina palestinska grannar i form av stenkastning hot misshandel och intrång. Trakasseriernas konsekvenser ligger i linje med bosättarrörelsen uttalade syfte, nämligen att göra livet så svåruthärdligt att många väljer att flytta och lämna mark och hus tomma så att de kan tas över och omvandlas till nya illegala bosättningar. Situationen i Hebron gick från usel till sämre efter en massaker 25 februari 1994 då Baruch Goldstein, en USA-född Israel från den högerextrema Kashrörelsen öppnade eld mot bedjande palestinier inne i Ibrahim-moskén i centrala Hebron. 29 dödades och 125 skadades. Goldstein själv slogs ihjäl då några av moskébesökarna till slut lyckades övermanna honom. På massakern följde demonstrationer och sammanstötningar mellan israeler och palestinier. Det var med dessa oroligheter som den israeliska armén motiverade utbyggnaden av det rigorösa systemet av checkpoints inne i Hebrons stadskärna och stängningen av Shuhada Street. Sedan 2010 hålls årligen manifestationer för öppnandet av Shuhada inte bara i Hebron utan också på många andra håll i världen. Datumet för denna aktion är den 25 februari till minne av massakern som blev inledningen till den absurda situation som präglar staden i dag. När manifestationen hålls i Hebron vid infarten till Shuhada street samlas inte bara palestinier från Västbanken utan också många israeler och internationella solidaritetsaktivister. I år möttes demonstrationen med brutalt våld från den israeliska armén som använde chockgranater, tårgas och skarp ammunition. Tre palestinier och en ung tysk aktivist skottskadades. En grupp med dansande barn attackerades med chockgranater.
En förskola bakom taggtråd
YAS arbete sträcker sig även utanför aktion och dokumentation. När en palestinsk familj lämnat ett hus i närheten av centret på grund av situationen i Hebron blev det snabbt föremål för bosättarnas intresse. Issa hyrde då huset för att mota bort bosättarnas försök att ta över det. Medlemmarna i Youth Against Settlements insåg att detta, utöver att förhindra ytterligare en bosättning, var en möjlighet att göra något för barnen i området. Då samtliga förskolor för palestinska barn låg utanför checkpoints var det många barn som gick miste om den pedagogiska verksamhet en förskola erbjuder och föräldrar som inte kunde göra annat än att ta hand om barnen under dagarna.
Då påbörjades byggandet av den första allmänna verksamheten i området på över 20 år. Abed, en annan medlem i YAS, berättade för oss om arbetet med att göra om familjehuset till förskola. Det var en omvandling som tog lång tid. Under ockupation är det inte enkelt att transportera de material som behövs genom stadens checkpoints. Och i bosättarnas åsyn är det minst lika svårt att transportera skrymmande material eftersom att de gör vad de kan för att sabotera nya projekt. Med långa omvägar, nattetid, en sten och planka i taget och många hårda prövningar kunde förskolan till slut öppnas.
Sedan starten hösten 2013 har den attackerats 22 gånger av militär och 35 gånger av bosättare.
Abed och några medlemmar från YAS tog ut oss på en vandring från deras center genom Hebron. Den började med ett besök hos den så ansatta förskolan. Trots attackerna står där en färglad byggnad, målad med palestinska flaggor, djur och karaktärer från barnböcker och disneyfilmer. Men gården med den gröna mjuka mattan där barnen leker är omgärdad av taggtråd. På den betongvägg som skiljer gården från bråte och grannhus har någon klottrat “död åt araberna” på hebreiska. Texten står kvar, men är övermålat med handavtryck från de barn budskapet är riktat emot.
Ensamma på Shuhada Street
När vi lämnat förskolan och orienterat oss ner för trapporna på kullen där centret och förskolan ligger var vi tvungna att skiljas från palestinierna i sällskapet. Åtminstone om vi som besökare ville gå igenom Shuhada Street, något som uppmuntrades av Abed och de andra medlemmarna i YAS. Våra guider som vuxit upp i staden de nu visade upp för oss, fick inte följa med genom en av dess viktigaste gator. Vi fortsatte ensamma promenaden längs gatan som en gång varit en central och livfull del av Hebron. Men det som mötte oss var en spökstad. Vårt enda sällskap var enstaka soldater, hundratals israeliska flaggor och plakat med propaganda från bosättarna. I fönstren mot gatan syntes inga tecken på att någon bodde där, annat än i enstaka fall. En rimlig förklaring är att husen hålls tomma i väntan på att folk vill flytta in. Det finns det också många som vill, men de är förstås palestinier och inte tillåtna att ens befinna sig där.
Vi mötte våra vänner igen vid den plats som till viss del förklarar varför bosättarrörelsen är så aggresiv i just Hebron. Vid Abrahams grav ligger Ibrahim-moskén sida vid sida med en synagoga. Där finns två checkpoints, en från gamla stan och en till moskén. Efter att ha återsett våra guider såg vi fram emot att promenera vidare in i gamla stan, varifrån vi sett bilderna på näten som skyddar palestinierna från bosättarnas sopor. Men så enkelt skulle det inte visa sig vara. Helt godtyckligt valde soldaterna att hålla kvar en av palestinierna i vårt sällskap. Det är den process som kan vara upp till tre timmar per checkpoint om man har otur. Så länge blev vi inte ståendes idag. Under vår femte dag i Palestina fick vi uppleva hur ockupationen har en förmåga att klistra sig fast på en varje sekund, hela tiden och överallt. Det hände innan vi bevittnade övergreppen i gamla stan, vilket var precis lika vedervärdigt som vi fått berättat för oss.
Axel Sandin, PGS och Staffan Granér, Jipf