Nu har arbetet med årets temaskrift börjat på allvar. Temat kommer att vara miljö ur olika perspektiv; land och vatten. Det är en viktig del i ockupationen och motståndet mot den, kampen om marken och vattnet. Resan börjar i Gaza. Anna Wester skriver:
”Jag är så glad över att vara i Gaza igen. Så många glada återseenden och bra möten, men också hemska historier, framför allt från förra sommarens attacker. Nu sitter jag och Catrin på hotellet och försöker samla lite av intrycken från våra dagar här. Solen har precis gått ner, men folk är fortfarande kvar på stranden som ligger alldeles nedanför.
Solnedgången var bländande vacker, som alltid i Gaza. Havet som folk beskriver som så enormt viktigt.
– När jag är på stranden och ser ut över havet, känns det som att jag äger hela världen, sa en vän i går.
Instängda i världens största utomhusfängelse suddar havet ut den synliga gränsen och ger en känsla av frihet. Fast självklart vet alla att de israeliska militärbåtarna aldrig är långt borta.
Varje gång jag kommer hit, så slås jag av hur litet Gaza är. Trångt. Världens mest tätbebyggda område. Att se alla sönderbombade hus och sitta och prata med människor som levde i den där mardrömmen under 52 dagar, att höra om förlorade vänner och släktingar, rädslan, förtvivlan, ilskan. Och nu HOPPLÖSHETEN. Det gör så ont att tänka på att omvärlden lät detta ske. Att 1,8 miljoner människor instängda utan att ha någonstans att ta vägen, bombades dygnet runt i över en månad. Och nu RÄDSLAN att det ska hända igen. Och sen tanken på att inte ett enda av de raserade husen ännu byggts upp.
Frågan man vill ställa hela tiden är hur orkar ni?
Men de måste ju orka, de har inget annat val. Ungdomarna längtar efter att lämna Gaza, även om det är med sorg i hjärtat de säger det. Föräldrar är förtvivlade för att de inte kan skydda sina barn, eller se till att de får en bra framtid. Arbetslösheten är skyhög. Och instängda i ett fängelse är möjligheten att ens hitta ett jobb att söka väldigt begränsad. Alla säger att de älskar Gaza. Men att situationen nu är ohållbar.
BLOCKADEN. Blockaden som pågått i nio år som skapar hopplösheten. Blockaden och ockupationen som gör att folk inte kan leva sina liv.
Vi har varit i östra Gaza och träffat jordbrukare som bor 800 meter från den israeliska gränsen och som utsätts för ständiga attacker från israeliska armén. Under kriget fick de allt förstört och kunde inte vara på sin mark alls.
– Varje gång jag går ut på min mark för att jobba, undrar jag om det är för sista gången, sa en av dem.
Vi har också varit i Beit Hanoun i norra Gaza som drabbades oerhört hårt av Israels attacker förra sommaren, både av bomber från stridsflygplan och av marktrupperna. Det är ruiner överallt, eller bara tomma fält där människors hem bombats till grus. Vi träffade familjer som förlorat allt.
PGS samarbetspartner Gaza Community Mental Health Programme (GCMHP) har en krisgrupp som gör hembesök till dem som av olika anledningar har svårt att ta sig till deras kliniker, men som behöver hjälp, oftast med att bearbeta sorg. Vi följde med dem och pratade med de som ville dela sina historier. Om kriget, attackerna, massakern.
Det var berättelser om rädsla, förtvivlan och sorg. 52 dagars helvete. Förtvivlan över att vilja fly, men inte ha någon trygg plats att ta sig till. Ett av barnen berättade att de tvingats lämna sitt hus med bara kläderna de hade på sig, och att han i flykten träffades i halsen av splitter från en granat. Och hur han nu tio månader senare återupplever händelsen varje natt. Vaknar i panik, dricker lite vatten och somnar om.
En man berättade att deras grannar blev uppringda av israeliska armén som informerade om att de skulle bomba hela byggnaden. De lämnade allt, pengar och viktiga dokument och tog skydd i en UNRWA-skola. Nu bor de i en stor container som de inrett med madrasser och kuddar på golvet.
– Jag saknar mitt hem. Mina saker och mitt liv, säger Muhammed som är 14 år. Mest saknar jag min dator.
Alla pratar om före och efter attackerna, trots att de gått igenom mycket både före och efter. Men det där kriget var värre än allt annat.
Vi träffade en av GCMHPs psykologer som berättade att de i flera år jobbat hårt med att bearbeta framför allt barnens trauman efter kriget 2009 och att man kommit en bra bit på väg. Efter sommarens attacker var de tillbaka på ruta noll. Eller, ännu värre.
– Vi som jobbar med det här, psykologer och socialarbetare, är själva traumatiserade vilket gör allt svårare, sa han. Det som hjälper folk att stå ut och orka leva är, enligt alla vi pratar med, gemenskapen. Inte bara i familjen, utan i hela samhället. Att alla ställer upp på varandra. När folk flydde sina hem, öppnade andra upp sina.
Vi har skrattat mycket också under de här dagarna, som alltid i Palestina. Jag är så väldigt imponerad över hur människor här har en förmåga att fånga och ta tillvara de små stunderna i livet och njuta av dem. Vi har känt oss så välkomna och omhändertagna, så mycket värme och omtänksamhet.”