Det är svårt att tro att det är ett år sedan Israels senaste krig mot Gaza när man passerar de hårdast drabbade områdena. Överallt är det ruiner av sönderbombade hus, på vissa ställen är det bara en hög grus kvar av det som för bara ett år sedan varit någon familjs hem. Det är som att rädslan och smärtan från de 51 dagarna när israeliska stridsflyg bombade dag och natt, hänger kvar i luften. Och de byggnader som återstår är fulla av kulhål från striderna på marken.
Det är varmt och fullt av flugor i den container som numera är familjen Houdas hem i Beit Hanoun i norra Gaza. De har klätt väggarna med tyger och på golvet ligger madrasser och kuddar, som vi blir bjudna att sätta oss på. Där finns inga möbler alls. Innan kriget bodde familjen, mamma Mouna, pappa Hatem och deras barn, i ett fyravåningshus som bombades sönder. Hatem lyser upp när han pratar om familjens gamla hus:
– Det var inget vanligt hus. Det var ett mycket, mycket vackert hus, säger han med stolthet i rösten.
I dag är krisgruppen från Palestinagruppernas samarbetspartner Gaza Community Mental Health Programme (GCMHP) på besök för att höra hur det är med familjen, och då speciellt barnen. GCMHP arbetar bland annat med traumabearbeting. I vanliga fall utgår de från kliniker runt om i Gaza, men efter kriget kunde de inte hantera allt därifrån. De har också kunnat konstatera att många som verkligen behöver hjälp av olika anledningar inte sökt sig dit, varför de nu gör hembesök. De är ett team på tre socialarbetare som i dag besöker Beit Hanoun, där människor drabbades oerhört hårt av kriget.
De möts av berättelser om rädsla, förtvivlan och sorg. Krisgruppen lyssnar, kommer med råd och innan de går erbjuder de familjerna vidare hjälp. Alla får ett kort med ett telefonnummer, en ”hotline”, dit de kan ringa dygnet runt om det är någonting de vill prata om eller om de har någon fråga.
Familjen Houda tvingades fly med endast de kläder de hade på sig. De tvingades lämna allt de ägde i huset, som pengar och viktiga dokument. Leksaker och kläder. Den israeliska armén släppte ner flygblad i området med varning för bombattacker, men det var först när soldaterna ringde till en av grannarna och beordrade dem att lämna sitt hus som också familjen Houda beslutade sig för att fly. De hann inte packa ihop några saker, då en missil bara kort efter telefonsamtalet slog ner i grannhuset.
14-åriga Mohammed sitter tyst länge, men när Mouna berättar om hur de flydde för sina liv, visar han ett ärr på halsen från att han träffades av granatsplitter under flykten. Mohammed säger att han tänker mycket på det som hände, att tankarna hela tiden för honom tillbaka till den där dagen när de lämnade huset och han träffades av splitter från bomben. Han drömmer ofta om att israelerna attackerar honom. Då vaknar han, dricker ett glas vatten och somnar om.
– Jag saknar mitt hem. Mina saker och mitt liv, säger Mohammed. Mest saknar jag min dator.
Han tror inte att han någonsin kommer att få en egen dator igen.
Hela familjen mådde väldigt dåligt under hela tiden som attackerna pågick, barnen hade svårt att sova och var ständigt oroliga. Hatem berättar för krisgruppen att han märker stor skillnad på Mohammed från före kriget och nu, att han har svårt att koncentrera sig och har dålig aptit. Och så mardrömmarna.
Häromdagen var det återigen israeliska stridsflyg i luften som släppte bomber inte långt från Beit Hanoun. Barnen blev skräckslagna och Mounas första reaktion var att samla ihop alla kläder för att inte förlora dem igen. För människorna i Gaza har kriget egentligen aldrig tagit slut.
Dr Sami Owaida är barnpsykiatriker och arbetar för GCMHP. Han handleder bland annat teamen i krisgruppen. Dr Sami är väldigt oroad och bekymrad över den miljö som barnen i Gaza tvingas växa upp i, med hela familjer som är traumatiserade och med hela bostadsområden i ruiner, speciellt efter Israels senaste attacker.
– Vi har arbetat i flera år för att bearbeta barnens trauman efter kriget mot Gaza 2008–2009, och vi hade kommit en bra bit på vägen. Men efter förra sommarens attacker är vi tillbaka på ruta noll. Eller, ännu värre, säger han upp givet. Det finns inget effektivt sätt att hjälpa barnen, att bota deras trauman så länge vi fruktar nya attacker.
– Sen är vi som jobbar med det här, psykologer och socialarbetare, själva traumatiserade, vilket gör allt svårare.
Det mest påtagliga Dr Sami möter i sitt jobb är sorgen som så många bär på efter att ha förlorat nära och kära, men också sorgen efter att ha förlorat sitt hem.
– Efter en tid av sorg utan hjälp är det vanligt att drabbas av depression, säger han. Alla familjer i Gaza gick igenom 51 dagar av traumatiska upplevelser, instängda som i ett stort fängelse var vi rädda varje sekund för att dö. Det fanns inga tabun för Israel i det här kriget.
Dr Sami räknar upp symptomen han möter framför allt hos barn, men även bland vuxna. Posttraumatisk stress, koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter, mardrömmar och sängvätning.
– Att leva i Gaza är inte hälsosamt. Men du kan se positiva saker också. Människor här har lärt sig att fånga det som är bra och njuta av det, även om det är för en kort stund. Som under en fotbollsmatch mellan Real Madrid och Barcelona. Och ungdomarna fortsätter att studera, de vill bli ingenjörer och läkare, det är ett sätt att utmana ockupationen på annat sätt än genom krig.
Efter att ha besökt Gaza i en vecka, slås jag av just detta, att folk trots allt lever vidare. Inte bara överlever, utan i den mån de kan också lever.
Dr Sami förklarar folkets kraft att resa sig igen med de starka familjebanden och religionen. Men framför allt gemenskapen i samhället.
– När människor tvingades fly sina hem öppnade andra upp sina.
Text och foton: Anna Wester
(Ur PGS temaskrift Här skall vi stanna som snart kommer till alla medlemmar och som kommer att finnas till beställning gratis mot portokostnad.)
POSTTRAUMATISK STRESS
Posttraumatisk stress är mycket vanligt bland Gazas barn. En tioåring i Gaza har upplevt tre stora attacker, den tre veckor långa militäroperationen Gjutet bly 2008–2009, ytterligare en stor attack 2012, samt invasionen sommaren 2014. Många har blivit vittne till att anhöriga dödats eller skadats och att deras hem förstörts. Sängvätning, kon-centrationssvårigheter, ätstörningar och sömnsvårigheter, hyperaktivitet och aggressivitet är vanliga symptom.
FN- organisationen UNrWa uppskattar att 375 000 barn i Gaza är i behov av omedelbar psykologisk hjälp. Över 3 000 barn skadades i de israeliska attackerna 2014, och cirka 1 000 fick permanenta funktionshinder. 1 500 barn blev föräldralösa.