Foto: Activestills
Tomma tårgaspatroner, rester av ljudbomber och svart sand från brända bildäck. Vägen utanför Murads hus bär spår från gårdagens demonstration i Kafr Qaddum. En av byarna på Västbanken som ordnar fredliga demonstrationer mot ockupationen varje fredag. Murad Shtaiwi är en av ledarna för motståndet i byn. Han tar emot oss med yngsta dottern på axeln. Pekar mot en muralmålning på andra sidan gatan: ”We love our land. We will fight”, står det och det är där bybor och tillresta aktivister samlas efter fredagsbönen varje vecka.
– Innan vi börjar demonstrationen träffas vi där och går igenom vad som gäller, att vi använder fredliga metoder och varför det är viktigt att det följs. Alla ska kunna delta. Kvinnor och män, barn och unga.
Fredagsprotesterna på Västbanken är fredliga marscher, inga demonstranter är beväpnade. En viktig strategi enligt Murad.
– Vi vet att vi aldrig kan vinna över den israeliska armén som är av världens starkaste. Det är därför vi möter dem obeväpnade.
Stenar mot automatvapen. Det som under den första palestinska Intifadan på 1980-talet blev symbolen för det palestinska motståndet. När israeliska soldater fick order att bryta armar och ben av stenkastande ungdomar fick många upp ögonen för obalansen mellan ockupationsmakten och de ockuperade. Mellan Israel och palestinierna.
– Jag vet att somliga ser stenkastande som våldsamt, säger han. Men vad kan stenar göra mot tungt beväpnade soldater och tanks? Stenarna är en symbol, ett budskap om att de israeliska soldaterna inte är välkomna i vår by. De har inget på våra marker att göra.
Foto: Anna Wester
I dag är palestinierna inte beroende av de traditionella medierna, utan får själva ut sitt budskap genom filmer och rapporter på sociala medier. Byn har bland annat en egen Youtubekanal.
Kafr Qaddum är nästan helt omringad av den illegala bosättningen Kadumim, det är bara vägen österut som är öppen. Det innebär att de flesta av byns 4 000 invånare som är beroende av jordbruk inte kan nå sina marker. För att få skörda sina oliver krävs speciella tillstånd och när de väl får det är det bara för några timmar. Bosättningen Kadumim började byggas 1978 och har sedan vuxit och tagit mer och mer av marken som tillhör den palestinska byn. Att ha bosättare som grannar är förenat med många problem. Förutom att ta byns mark, stjäl de bybornas olivträd, kastar sten och trakasserar folk. 2003 när det andra palestinska upproret pågick stängde Israel huvudvägen från Kafr Qaddum med hänvisning till säkerhetsskäl. Istället för några minuters bilresa till Nablus som är närmsta stora stad, måste folk nu åka runt bosättningen vilket gör vägen 10 kilometer längre. Det var då byn började arrangera demonstrationer med kravet att vägen skulle öppnas.
– Vi gjorde ett uppehåll i demonstrationerna när vi fick löften om att vägen skulle öppnas när det lugnade ner sig, säger Murad. Men efter förhandlingar som pågick fram till 2011 så förstod vi att israelerna struntade i oss. De skulle aldrig öppna vägen.
I fem år har invånarna i Kafr Qaddum varit ute och demonstrerat varje fredag. Murad går till bokhyllan och tar fram två tårgaspatroner. Berättar att den israeliska armén har blivit hårdare sedan ett par år tillbaka. Från att ha skjutit tårgas i luften, skjuter de tårgaspatronerna rakt mot folk. De använder också så kallade gummikulor, som är gjorda av stål och är så hårda att de kan döda. Flera demonstranter har skadats svårt av gummikulorna. En ung kille i byn, Refat, förlorade ett öga.
– De förstör demonstrationerna, först och främst genom att använda olika former av tårgas. De kan trycka på en knapp från tanksen och skjuta iväg 80 tårgaspatroner i minuten så att det blir som ett tårgasregn. Men de har också andra metoder, ett tag använde de hundar.
Murad berättar om en demonstration 2012 när hans brorson attackerades av en hund som bet sig fast i hans hand i en kvart. När Murad försökte hjälpa honom sprejade soldaterna pepparsprej i ögonen och arresterade båda två. Brorsonen fick sitta i fängelse i åtta månader medan Murad fick höga böter. Nu har de slutat med hundar.
– Sen sprutar de vad som kallas ”skunk water” mot demonstranter men också in i husen.
Murad rynkar näsan och försöker beskriva lukten, men ger upp.
– Det är som avloppsvatten… eller värre. Nej, det går inte att förklara. Har du känt lukten? Hur ska man förklara, det är fruktansvärt. För två år sedan sprutade de in det i hela vårt hus. Tills i dag har vi inte fått bort lukten överallt. Folk måste duscha och ibland slänga kläderna för lukten är så svår att bli av med.
I juli 2014 började soldaterna använda skarp ammunition och sedan dess har 85 personer skjutits och skadats svårt. Sex av dem barn under 16 år och sex har skjutits på övre halvan av kroppen, från midjan och uppåt.
– Det är en medveten strategi, säger Murad. Prickskyttar är vältränade och vet vad de gör.
Foto: Activestills
Historierna från demonstrationerna tar aldrig slut. Murad visar filmklipp och hans barn som samlats runt oss pekar och nickar. En sekvens visar när sonen som nu är13 år sköts i benet och en annan när lillebror som då bara var sex år arresterades.
– Under fyra månader såg vi inga soldater. Men de planerade hela tiden ett bakhåll. Plötsligt dök de upp ur en tunnel, civilklädda. För att ta min son.
När den israeliska armén blev våldsammare, ökade byn sina demonstrationer. Nu går demonstranterna ut både fredag och lördagar. De kommer inte sluta förrän ockupationen upphör.
– Vi vill visa att vår kamp inte slutar förrän ockupationen upphör. Vi demonstrerar, men vi gör också motstånd varje dag. Det hålls demonstrationer i nästan alla byar och städer på Västbanken. Vi protesterar mot olika saker, muren, landstölder, bosättningar och vägar. Men alltsammans är en kamp mot ockupationen.
Murad har som många andra i byn fått betala ett högt pris för protesterna. Han har arresterats tre gånger och betalat höga böter. En gång satt han 9,5 månader i fängelse. Två gånger har han skjutits, en gång i benet och en gång i nacken.
– Men värst är det när de ger sig på mina barn som ett sätt att straffa mig. På frågan om han funderat på om priset är för högt, om de någon gång tänkt tanken att sluta med demonstrationerna, svarar han snabbt nej. Om någon släpps ur fängelset på fredagen är de med på demonstrationen igen på eftermiddagen.
– Jag föddes under ockupation och kommer kanske att dö under ockupation. Men jag kommer att fortsätta kämpa som jag gjort hela livet. Jag vill ge mina barn fred och säkerhet. Vill att de ska kunna gå tryggt till skolan. Om våra barn tar upp en penna ur skolväskan i dag, riskerar de att bli skjutna. Vi kämpar för våra barns frihet.
Anna Wester
(Ur skriften Palestina – Berättelser. Beställ ett exemplar från info@palestinagrupperna.se)
Murad Foto: Anna Wester