I tre nya resolutioner har FN:s generalförsamling åter tagit sig an situationen i de av Israel ockuperade områdena. Generalförsamlingen uppmanar Israel att sluta upp med att bygga nya bosättningar på ockuperad palestinsk mark, och andra åtgärder i syfte att förändra området, att respektera Jerusalems status och att återlämna Golanhöjderna till Syrien. Alla länder, förklarar generalförsamlingen, måste hålla fast vid de tidigare erkända gränserna från 1967, då ockupationen inleddes, och inte acceptera några förändringar som inte förhandlats fram av parterna själva. Man får heller inte ge hjälp eller bidrag till illegala bosättaraktiviteter på ockuperad mark.
Vad gäller Jerusalem konstaterar generalförsamlingen att alla försök från Israel att införa egna lagar och administration av den Heliga Staden är illegala. Man hänvisar till FN:s säkerhetsråd som 2015 betonat nödvändigheten av att bevara områdets historiska status som religiöst centrum, och att alla överenskommelser måste ta hänsyn till både israeliska och palestinska legitima krav.
I fallet med Golanhöjderna, slutligen, menar generalförsamlingen likaledes att införandet av israelisk lag och administration är av “noll och intet värde” och att området, som annekterats av Israel, måste lämnas tillbaka till Syrien.
Resolutionen om en fredlig lösning av Palestina-konflikten antogs med röstsiffrorna 148 för och 9 emot – Australien, Kanada, Ungern, Israel, Marshallöarna, Micronesien, Nauru, Palau, USA – medan den om Golan fick mindre, men fortsatt tydligt, stöd (98 för) – med 69 stater som avstod att rösta, däribland av oklar anledning Sverige. Resolutionen om Jerusalem hamnade mitt emellan med röstsiffrorna 129 – 11.
I debatten om resolutionerna noterade flera talare att ingenting i dessa texter egentligen är nytt och att generalförsamlingen redan flera gånger, liksom nu med stor majoritet, uttalat samma ståndpunkter – som också framförs i säkerhetsrådets resolutioner 2257 (2015) och 2334 (2016). Problemet är att man trots detta inte lyckats få Israel att följa FN:s beslut att upphöra med ockupationen, och att viktiga länder som USA medvetet saboterat arbetet att uppnå detta mål. Sedan 2015 har generalförsamlingen 115 gånger antagit resolutioner riktade mot Israel. Trots detta kan ockupationen fortsätta.
Tidigare i höst konstaterade en rapport att svenska företag som Volvo och Atlas Copco, liksom en rad företag i andra länder, är djupt inblandade i den israeliska bosättarindustrin på det ockuperade Västbanken. Likaså är svenska banker som SEB, Handelsbanken och Swedbank inblandade i finansiering och lån till illegal bosättarverksamhet. Hur kan det komma sig? Om inte länder som Sverige respekterar FN-beslut och rättar sig efter dessa, hur skall man då kunna få till någon rättvis och varaktig fred i Mellanöstern? Och om inte länder som Sverige kraftfullt protesterar och agerar när den israeliska regeringen terrorstämplar sex palestinska människorättsgrupper – hur skall man då på något trovärdigt sätt kunna driva frågor om demokrati och mänskliga rättigheter någonstans överhuvudtaget?
För den svenska regeringens del återstår dessutom att förklara varför man backat från kravet om återlämnande av Golan till Syrien – ett viktigt krav i FN-resolution 242 som utgör själva grunden för FN:s olika resolutioner om en varaktig och rättvis fred i området.
Gunnar Olofsson, Borås Palestinagrupp