Den här veckan besöker en grupp från Palestinagrupperna i Sverige (PGS) och Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF) Palestina och Israel. Under hösten och vintern har gruppen gått en studiecirkel tillsammans och nu är de på plats för att lära sig mer om situationen.
Här kan du läsa några av deras intryck:
2015-03-16
“Den 16 mars i Tel Aviv och Jenin med avslutning i Nablus Vi vaknade i Tel Aviv med utsikt mot soligt hav och joggande människor på strandpromenaden. Förmiddagen tillbringade vi hos Wac-Ma’an, fackföreningen för arabiska och judiska lönarbetare i Israel. Det är den enda israeliska fackföreningen som är emot ockupationen. De arbetar för att stärka anställdas eller lönearbetares rättigheter – rätt att strejka, rätt till avtalsenlig lön mm, både tjänstemän och arbetare. De organiserar både araber och judar – för att förmedla en vision om ett annat jämställt samhälle utan förtryck och rasism.
Roni Ben Efrat och Assaf Adiv berättade om den förändring i det Israeliska samhället som ägde rum under 1990-talet då man gick från ett mer jämställt samhälle byggt på samarbete till ett samhälle präglat av nyliberalism med ökad privatisering och import av utländsk billig arbetskraft från låglöneländer. Som en konsekvens av det här och av globaliseringen har de arabiska samhällena påverkats negativt med ökad arbetslöshet och fattigdom. De arabiska områdena drabbades särskilt hårt av hög arbetslöshet, allra högst bland kvinnor som arbetar i textilindustrin. Wac-Ma’an jobbar för att minska arbetskraftsinvandringen och lönedumpningen som drivit det arabiska samhället tillbaka till fattigdom, kvinnoförtryck och religionen som fått ökat grepp om samhället. Vi besökte dem i deras anspråkslösa lokal i Tel Aviv vars väggar var täckta av hyllor med konst. De berättade om Bread and roses – konstprojektet som drivs för att främja att arabiska kvinnor ska komma i arbete. Idag har ca 25 % av arabiska kvinnor lönearbeten. 700 konstnärer bidrar med konstverk och projektet får 75 % av försäljningsintäkterna. Man kan köpa konsten via deras webbsida, breadandroses.org
Wac Ma´an har idag 2000 registrerade medlemmar och erkänns efter fem år av kamp av Israel som NGO. De organiserar lärare lika väl som arbetare på bosättningarna. De har ett kontor i östra Jerusalem som finansieras av EU.
Efter en lång busstur norrut genom Israel utan att finna en checkpoint som var öppen lyckades vi till sist komma till Jenins flyktingläger och Freedom theatre där vi tillbringade eftermiddagen. Jonatan Stanczak som har rötter i både JIPF och Palestinagrupperna visade oss runt och berättade om flyktinglägret och teaterns historia.
Flyktinglägret har idag runt 16000 invånare.T eatern har sina rötter i en grupp arbetslösa lärare som ville satsa en utbildning byggd på “care and learning”. Under den andra intifadan 2002 återockuperades Västbanken och i “the battle of Jenin” intogs Jenins flyktingläger och många människor dog, däribland en före detta student i projektet som blev självmordsbombare. Juliano Mer Khamis ville göra något för att påverka situationen och tog sig in från Israel med sin filmkamera och skildrar händelseförloppet i filmen Arnas children 2003.
Jonatan kom till Jenin 2005 på en studieresa för ungdomar och återvände därefter flera gånger. Han blev involverad i teatern som startade 2006 av Juliano med en treårig skådespelarutbildning. 2011 mördades Juliano brutalt utanför teatern. Samma år gick de första studenterna ut som färdiga skådespelare. Idag har The Freedom Theatre vid sidan om utbildningen en multimediaverksamhet och ger ut en tidning. Freedom Bus är en del av teatern som åker runt på Västbanken, bygger upp rivna teatrar och spelar Play back theatre, improvisationsteater, och demonstrerar vid muren. I framtiden har man planer på att starta en barnteater och söker kontakt med svenska förskolor med alternativ pedagogik. Idag har teatern 17 anställda och en budget på 4 miljoner kronor, med ca 100 personer i Jenin engagerade i teatern. Den räknas som en viktig del av flyktinglägret och är en av de största palestinska teatrarna. Det hindrar inte att det som spelas ofta är kontroversiellt och inte alltid tas väl upp av den palestinska myndigheten.
Ockupationen är inget som stannar vid yttre förtryck, betonar Jonatan, utan skapar lätt en “crab mentality”, man försvarar sitt eget förtryck, våldet äter sig in i medvetandet och teaterns uppgift är att skapa ett kulturellt motstånd mot ockupationen.
Frihetsteatern vill skapa en subkultur, ett möjligt annat alternativ och en annan referens för palestinier för att motverka reproduktion av förtryck gentemot varandra och fungera som en motkraft till de negativa förväntningar som finns på den egna gruppen. De arbetar mycket med förtroende och tillit i teatergrupperna för att tillsammans kunna kämpa för en framtid som inte är som nu.
Efter en rundvandring i det flyktinglägret gick färden till Nablus där vi tillbringade en ovanligt kylslagen natt trots ett tjockt lager av filtar.”
Maria Bergom Larsson och Maja Bremell, Judar för Israelisk Palestinsk Fred, Jipf