Situationen på den av Israel ockuperade Västbanken förvärras för varje dag. Över hälften av det palestinska området kontrolleras nu av judiska bosättare, murar och checkpoints. Antalet ockupanter närmar sig ½ miljon. Varje dag stjäl inkräktarna litet mer mark, spränger någon palestinsk familjs hus och sågar ner några fler olivträd. Varje natt gör militärer raider och skjuter palestinier. Allt fler palestinska barn torteras och spärras in i fängelser.
Situationen på den av Israel ockuperade Västbanken förvärras för varje dag. Över hälften av det palestinska området kontrolleras nu av judiska bosättare, murar och checkpoints. Antalet ockupanter närmar sig ½ miljon. Varje dag stjäl inkräktarna litet mer mark, spränger någon palestinsk familjs hus och sågar ner några fler olivträd. Varje natt gör militärer raider och skjuter palestinier. Allt fler palestinska barn torteras och spärras in i fängelser.
Opinionen i vår del av världen mot dessa brott borde vara massiv, speciellt som samtliga partier i den svenska riksdagen – utom möjligen Sverigedemokraterna – och samtliga länder i EU officiellt kräver av Israel att man skall lämna alla ockuperade områden, och medverka till upprättandet av den av FN beslutade palestinska staten vid sidan av Israel.
I själva verket verkar det vara tvärtom. Den svenska regeringen belönade förra året Israel för dess folkrättsbrott genom att inbjuda regimen till ett närmare samarbete inom den ekonomiska gemenskapen OECD – trots att man med sin röst ensam kunde ha hindrat det. Man har, genom EU, givit sitt stöd till Greklands uppseendeväckande beslut att stoppa Ship to Gazas leverans av förnödenheter till Gaza. Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin har med statssekreterare, generaldirektör och landshövding i släptåg besökt Israel för att beundra dess tekniska innovationer, där speciellt området övervakning/kontroll blivit Israels signum. Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) låter sig inbjudas till konferenser i Israel, dit inga palestinier är välkomna, för att lyssna på israeliska regeringsföreträdare som själva är ockupanter på Västbanken. H&M utvecklar sitt engagemang och öppnar allt fler butiker i Israel.
Alla är med på banan. IKEA levererar sina varor till illegala judiska bosättningar på Västbanken – men inte till palestinska byar i samma områden. På IKEA-Israels karta finns inget Palestina. Veolia är inblandat i spårvägsprojekt på ockuperad mark. Låsföretaget Assa Abloy är där. Volvomaskiner river palestinska hem. Systembolaget säljer ockupationsviner. COOP, ICA, Hemköp och andra dagligvarubutiker tävlar om att sälja israeliska ockupationsprodukter som tomater, apelsiner, grapefrukt, avocado, Sharonfrukt, och annat frukt och grönt, och kolsyremaskinen SodaStream, som tillverkas i den illegala bosättningen Ma´ale Adumim, finns nu i vart femte svenskt hushåll – trots att det finns andra goda alternativ i handeln att köpa. Det svenska folket ger i sanning med stor glädje sitt bidrag till ockupationen och våldet mot palestinierna.
Den svenska idrottsrörelsen, med höga ideal om allas lika värde, tävlar gärna med Israel – trots att palestinska idrottsmän inte tillåts lämna sina hem för att delta i några tävlingar. Lag som IFK Göteborg, och nu senast Helsingborgs IF, spelar utan problem fotboll mot israeliska lag. För några år sedan möttes Sverige och Israel i en Davis Cup-match i tennis, och nyligen spelade handbollslandslaget utan nämnvärda protester EM-kval mot Israel. Självklart deltar Israel i Eurovisionsschlagern, och i oktober har Roxette en konsert i Tel Aviv.
Älskar alla i vårt land den israeliska versionen av apartheid? Det verkar så. Att palestinierna framöver skall hållas inspärrade i reservat – likt de bantustans den vita rasistregimen i Sydafrika en gång planerade för sina svarta medborgare – och, om de är olydiga, svältas ut som befolkningen i Gaza, verkar inte bekymra. Varför är det så? Vad är meningen med den politik som förs? Var är protesterna från våra politiker? Engagemanget från medborgarna i vårt land?
Över 200 organisationer inom det palestinska civilsamhället har vädjat till oss i väst om att med bojkottaktioner, avinvesteringar och sanktioner mot Israel hjälpa till att förmå regimen att upphöra med ockupationen och kolonisationen av palestinskt land, och äntligen få till stånd den tvåstatslösning som sedan länge är beslutad. Varför lyssnar vi inte på dessa röster? Varför fortsätter vi att köpa den israeliska ockupationen? Varför har Sverige någon form av sanktioner mot ungefär 20 länder som bryter mot mänskliga rättigheter – men kramar och gullar med den israeliska rasistregimen? Vad hoppas vi skall hända? Vad är alternativet till att stödja den palestinska icke-våldskampen mot ockupation och fördrivning? Vill vi egentligen ha en rättvis fred, eller mer våld, i Palestina?
Gunnar Olofsson
Ordförande i Göteborgs Palestinagrupp