76 år har passerat sedan Al Nakba, den stora katastrofen då omkring 750 000 palestinier fördrevs och tvingades på flykten och över 450 byar jämnades med marken eller togs över av de militära styrkor som kom att bli den israeliska armén. Israel har sedan dess nekat dem som fördrevs rätten att återvända. Än i dag lever miljoner palestinier i flyktingläger runt om i världen, och fördrivningen pågår fortfarande.
Kort historisk bakgrund
1947 föreslog FN en delning av det brittiska mandatet Palestina i två självständiga stater. En palestinsk, som skulle utgöra 44 procent av området, och en judisk som tilldelades 55 procent av marken, inklusive det mesta av den bördiga kustregionen. Jerusalem skulle ställas under internationell förvaltning. Palestinierna, vars majoritet minskat i och med den judiska invandringen men som fortfarande utgjorde cirka 70 procent av befolkningen, avfärdade det förslaget. David Ben Gurion, ledare för Yishuv och sedermera Israels första premiärminister, accepterade – men var också tydlig med att så snart en tillräckligt stark armé byggts upp skulle man expandera till hela Palestina. Judiska milisgrupper började driva bort palestinier från det område som delningsplanen avsett för den judiska staten, och utanför det. De militära styrkorna attackerade till exempel byn Deir Yassin nära Jerusalem, där invånarna dödades eller fördrevs.
Den 14 maj 1948 upphörde det brittiska mandatet och samma dag utropades staten Israel. Sex grannländer förklarade då krig mot den nya staten och i det kaos som uppstod trappade Israels militära styrkor upp den etniska rensningen av palestinier. Det utvecklades till Al Nakba (som betyder ‘katastrofen’ på arabiska). Cirka 750 000 palestinier, 60-70 procent av befolkningen, fördrevs och omkring 450 palestinska samhällen förstördes eller togs över av israeliska styrkor. 12 000 personer beräknas ha dödats.
Flyktingarna sökte tillfälligt skydd i Gaza, på Västbanken och i grannländerna i väntan på att kriget skulle ta slut så att de kunde återvända hem. Men den dagen kom inte.
”De flyktingar som önskar återvända till sina hem och bo i fredlig samvaro med sina grannar bör tillåtas göra det så snart det är praktiskt möjligt och kompensation bör utbetalas åt dem som väljer att inte återvända samt för förlorad och förstörd egendom.”
Artikel 11 i FN:s generalförsamlings resolution 194 från 1948
När kriget var över hade Israel tagit kontroll över inte bara det område som delningsplanen föreslagit utan 77 procent av det tidigare mandatet Palestina. Flyktingarna förlorade sina hem, sina marker och de flesta av sina tillhörigheter. Israel har sedan dess nekat dem som flydde rätten att återvända.
Den etniska rensningen fortsatte in på 1950-talet och i städer som Tabariya och Safad i norr, i stora områden i Naqab i söder och i västra Jerusalem var den så fullständig att inte en enda palestinsk familj fanns kvar. Under samma period utfärdade Israel lagar som möjliggjorde för staten att beslagta hem, marker och andra egendomar som flyktingarna lämnat.
‘Frånvarande’
Den massiva överföringen av mark i samband med att staten Israel utropades 1948 möjliggjordes genom två lagar, markförvärvslagen och lagen om frånvarandes egendom, som båda fortfarande tillämpas.
Lagen om frånvarandes egendom (1950) definierar personer som förvisades, flydde eller lämnade landet under kriget som ‘frånvarande’. Deras fasta och lösa egendom (främst mark, hus och bankkonton) placerades under statens kontroll. Lagen var det viktigaste rättsliga instrumentet som Israel använde för att ta över mark och egendomar som tillhör de interna och externa palestinska flyktingarna.
En senare lag om juridiska och administrativa frågor (1970) angav att endast israeliska judar kunde återkräva mark eller egendom i palestinska områden. Lagen har bland annat tillämpats för att vräka palestinska familjer från sina hem i Jerusalem, till förmån för israeliska bosättare.
Ytterligare en flyktingvåg följde efter sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel det resterande palestinska området och det är den ockupationen som pågår fortfarande. Israel tog också kontroll över de syriska Golanhöjderna liksom egyptiska Sinaihalvön.
Tidslinje 1948
Några avgörande händelser under 1948:
10 mars
Från den moderna politiska sionismens tidigaste dagar brottades dess förespråkare med problemet med att skapa en judisk majoritetsstat i en del av världen där palestinska araber utgjorde den överväldigande majoriteten av befolkningen. Lösningen blev känd som "överföring", en eufemism för etnisk rensning.
Den 10 mars 1948 träffades sionistiska politiska och militära ledare i Tel Aviv och antog formellt Plan Dalet (eller Plan D). Militärorder specificerade vilka palestinska befolkningscentra som skulle avfolkas och förstöras.
30 mars
De sionistiska styrkorna inledde en rensningsoperation längs kusten och fördrev palestinier från kustområdet mellan Haifa och Jaffa.
9 april
Massaker i den palestinska byn Deir Yassin nära Jerusalem. Deir Yassin hade omkring 600 invånare som blev attackerade på morgonen, fredagen den 9 april 1948 då cirka 120 kombattanter från enheterna Irgun och Lehi öppnade eld. Senare anlände en enhet ur Haganah. Drygt 100 bybor dödades i massakern. Byn utrymdes och de överlevande fördes till Jerusalem. Nyheten om massakern i Deir Yassin spreds till andra delar av landet där de militära styrkorna var på frammarsch.
12 april
Massaker i den palestinska byn Khirbet Nasir ad-din. Den tolfte bataljonen av Golanibrigaden kom till den lilla byn för att skära av Tiberias från Nasaret och Lubya i väster. De var utklädda till arabiska motståndskämpar och när byborna kom för att hälsa dem välkomna, öppnade de eld. Av cirka hundra bybor överlevde endast en tredjedel och de förvisades tio dagar senare och byn jämnades med marken. Massakern i Nasir ad-Din var en avgörande faktor för palestiniernas flykt från Tiberias.
14 april
En månad kvar tills det brittiska mandatet skulle upphöra och staten Israel skulle utropas. Våg efter våg av palestinska flyktingar hade kommit över gränserna till grannstaterna, på flykt från de sionistiska styrkorna. Med sig hade de historier om massakrer och fördrivning. De sionistiska styrkorna var hänsynslösa, militärt överlägsna och drog sig inte för att anfalla mål utanför de områden som enligt delningsplanen skulle ingå i en judisk stat. Pressen var stor på de arabiska ledarna att ingripa militärt för att undsätta palestinierna. Men så länge det brittiska mandatet gällde valde de att inte sätta in några reguljära styrkor.
20 april
De drygt tusen invånarna i byn Miska vid Medelhavets kust fördrevs av sionistiska styrkor. Husen i byn revs. Liknande fördrivningar utspelade sig på otaliga andra ställen i Palestina.
22 april
Sionistiska styrkor intog kuststaden Haifa. Befälhavaren för Carmelibrigaden, Mordechai Maklef, hade instruerat sina soldater att ”döda varje arab ni träffar på; sätt eld på alla brännbara föremål och tvinga upp dörrar med sprängämnen.” Enligt tidningen Palestine Post (som senare blev den israeliska tidningen Jerusalem Post) krossade sionistiska styrkor allt motstånd, tog över större byggnader och tvingade tusentals palestinier att fly den enda möjliga vägen – sjövägen. När de flyende palestinierna samlats vid marknaden nära hamnen besköts de med granatkastare och panik utbröt. En del trampades ihjäl eller drunknade. Därefter plundrades staden. Soldaterna tog allt som gick att bära och förstörde resten.
Britterna hade egentligen tänkt hålla kvar Haifa tills mandatet gick ut i mitten av maj. Förlusten av Haifa innebar en stor förödmjukelse för Storbritannien.
2 maj
Beväpnade män tillfångatog 23 män från den palestinska byn Ayn Zaytoon i norra Palestina. De tillfångatagna bestals på värdesaker varefter de togs till en kulle och sköts. Under den period som närmast föregick massakern i Ayn Zaytoon hade massakrer utspelat sig även i Hawwassa, Khirbet al-Wa’ra al-Sawda, Husayniyya och Balad ash-Sheikh. Palestinierna flydde för sina liv i allt större antal.
14 maj
Det brittiska mandatet upphörde och staten Israel utropades. Mellan 200 000 och 300 000 palestinier hade fördrivits. Nästan omedelbart ingrep de arabiska grannstaterna. Ibland utmålas det som ett oprovocerat arabiskt angrepp i syfte att utplåna Israel, medan det ibland snarare anses vara ett tidigt exempel på s.k. humanitär intervention. Under alla omständigheter var ingripandet till stor del halvhjärtat. De israeliska styrkorna var dessutom i numerärt överläge.
22 maj
Massakern i kustbyn Tantura inträffade en vecka efter Istaels utropande. Natten mellan den 22 och 23 maj attackerades och ockuperades byn, med cirka 1500 invånare, av den israeliska arméns Alexandronibrigad. Byn, söder om Haifa, låg inom det område som tilldelats den judiska staten genom FN:s generalförsamlings delningsresolution. Hur många som dödades är omtvistat men historiker menar att fler än 200 palestinier, mestadels obeväpnade unga män, sköts efter att byn kapitulerat.
Tantura avfolkades och förstördes, liksom cirka 500 andra palestinska orter under Al Nakba. Kvinnor och barn fördes till den närliggande byn Furaydis, som redan hade stupat men vars invånare inte hade fördrivits. De överlevande männen hölls i fångläger och transporterades så småningom under fångväxling ut ur Israel; deras familjer följde efter. Idag bor de flesta i flyktingläger i Syrien.
Al Nakba pågår fortfarande
Sammanlagt fördrevs omkring 750 000 palestinier inför och under 1948. Flyktingfrågan var central när man efter kriget försökte hitta en diplomatisk lösning på konflikten. Den självklara utgångspunkten var att flyktingarna skulle få återvända. Israel vägrade.
Redan 1948 gav FN:s resolution 194 de palestinska flyktingarna rätt att återvända eller att få kompensation. Den rätten har ännu inte infriats. Rätten att återvända är än idag en av palestiniernas viktigaste frågor i en fredsöverenskommelse.
1950 inrättades FN-organet UNRWA, United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees, för att bistå palestinska flyktingar i väntan på en lösning som innebar att de kunde återvända hem.
Idag finns 58 palestinska flyktingläger på Västbanken, i Gaza och i diasporan. De har med åren förvandlats från tältläger till alltmer trångbodda bostadsområden, hela stadsdelar i vissa fall. UNRWA betraktar 5,5 miljoner palestinier som flyktingar. I Gaza är mer än två tredjedelar av invånarna flyktingar, ca 1,4 miljoner människor. Men majoriteten palestinier lever utanför Palestina, i andra länder i Mellanöstern och i övriga världen.
I de palestinska flyktingarnas historia skrivs hela tiden nya kapitel, i takt med att fler palestinier tvingas lämna sina hem och nya generationer föds i flyktinglägren.
Israel är byggt på ruinerna av det palestinska samhälle som fanns där tidigare. Idag ägs 93% av marken i det område som blev Israel, av den israeliska staten och Jewish National Fund. Endast 3-3,5% ägs av den palestinsk-israeliska befolkningen, jämfört med 48% 1948.
För de palestinska internflyktingarna på Västbanken och i Gaza, är hemorten i vissa fall bara några mil bort. Idag finns få av de ursprungliga byarna kvar. I det ockuperade palestinska området pågår fördrivningen fortfarande – i Östra Jerusalem, Masafer Yatta och andra delar av Västbanken står tusentals människor inför hot om att tvingas iväg från sina hem och marker. I Gaza är flyktingar och ättlingar till flyktingar från Al Nakba och kriget 1967 återigen på flykt, instängda i ett Gaza där förödelsen är total. Al Nakba är inte en historisk händelse, det är en pågående verklighet.
Lyssna på PalestinaPodden om Al Nakba
Läs- och filmtips om Al Nakba och de palestinska flyktingarnas historia hittar du här