EU är Israels viktigaste handelspartner, och en tredjedel av landets export går till EU. En ny rapport från organisationen Global Echo visar att var femte exportlast till EU kommer från Israels olagliga bosättningar. EU:s associationsavtal tillåter tullfri handel med Israel, men inte med bosättningarna. Genom systematiskt fusk säljs varor från bosättningar på ockuperad palestinsk mark i Europa under falsk märkning.

Jordbruksprodukter från israeliska bosättningar till ett värde av miljontals euro kommer olagligt in på europeiska marknader. Global Echo har under fyra år kartlagt Israels export till EU och av drygt 5000 granskade försändelser bestod 20 procent av varor från illegala bosättningar. Rapportförfattarna bedömer att den verkliga andelen varor från bosättningar är högre, då granskningen bara har kunnat kartlägga en liten del av all export från Israel.

Tre metoder används för att dölja en produkts verkliga ursprung i en bosättning. Antingen används en korrekt adress i en bosättning för en vara men adressen uppges ligga i Israel, eller så används falska adresser. Ytterligare en metod är att produkter från bosättningar blandas med produkter från Israel innan de exporteras. Detta problem har varit känt sedan länge, särskilt när det gäller jordbruksvaror.

EU får skarp kritik i rapporten för att muntliga uttalanden och fördömanden av bosättningspolitiken inte avspeglad i någon praktisk handling. Att fortsätta handeln med bosättningar är ett brott mot internationell rätt.

Granskningen visar svart på vitt problematiken med att Israel åtnjuter ett förmånligt associationsavtal med EU. Att det skulle kunna gå att skilja på export från Israel och bosättningarna är en illusion, vilket Global Echo Litigation nu fastslår med all tydlighet. Den israeliska staten ger skattelättnader och andra förmåner till bolag som etablerar sig i industrizoner i anslutning till bosättningarna och det fuskas systematiskt med ursprungsmärkningen. Detta har Palestinagrupperna påpekat under årtionden och det är ett av många skäl till att vi vill se ett stopp för all handel med Israel. Så länge handeln fortsätter ger EU-länderna, däribland Sverige, direkt stöd till Israels illegala ockupation, apartheid och folkmord.

Läs Global Echo:s rapport Importing Occupation

Läs mer om associationsavtalet EU-Israel

Mats Svensson, ledamot i Palestinagruppernas förbundsstyrelse, skriver om Hind Rajab, människorna bakom siffrorna och Sveriges beslut att avsluta kärnstödet till UNRWA, en av de sista kvarvarande strukturerna som håller Gaza vid liv.
Texten är i sin ursprungsversion på engelska publicerad i palestinechronicle.com

Hind Rajab hörde aldrig debatterna i Stockholm. Hon visste aldrig vilka ministrarna Benjamin Dousa och Ulf Kristersson var. Hon var sex år gammal. Hon ville att någon skulle rädda henne.

En sexårig flicka satt fast i en bil omgiven av kropparna från sin familj. I timmar vädjade hon om hjälp via telefon. Hon ropade efter sin mamma. Hon bad att inte bli lämnad ensam. Till slut tystnade linjen. Hennes namn var Hind Rajab.

Det finns ögonblick då statistiken inte räcker till. När uttryck som "civila dödsoffer" och "humanitär kris" blir groteskt otillräckliga. Hind Rajabs historia är ett sådant ögonblick.

För bakom varje siffra finns ett barn med ett namn, en röst, en familj och en framtid som borde ha fått existera. Hinds framtid gjorde det inte.

Jag deltog tillsammans med min 15-åriga dotter i en visning av The Voice of Hind Rajab på Nordic Palestinian Film Festival. Filmen rekonstruerar de sista timmarna i livet för en sexårig palestinsk flicka som satt fast i en bil i Gaza, omgiven av kropparna från sin familj, medan hon desperat vädjade om hjälp via telefon samtidigt som israeliska styrkor opererade i området.

Biografen var tyst, förutom ljudet av människor som grät.

Min dotter grät. Kvinnan bredvid mig grät. Jag kände själv hur fattningen började svikta. Hinds skräckslagna röst skalade bort varje lager av politisk distans. Där fanns inga strategiska överväganden, inga diplomatiska omskrivningar, inga noggrant formulerade regeringsuttalanden. Där fanns bara ett barn som bad om hjälp som aldrig kom.

Vid ett tillfälle nämner Hind namnet på sin skola: A Happy Childhood. Det är svårt att beskriva grymheten i den detaljen. Ett lyckligt barndomsliv. En sexårig flicka fast bland döda kroppar, som hoppas att hon inte ska dö.

Detta är Gaza.

Och Hind Rajab är inget undantag. Hon är ett ansikte bland tusentals palestinska barn vars liv har krossats av ett system av ockupation, blockad, fördrivning, apartheid och militärt våld som existerat långt före oktober 2023. Förstörelsen av Gaza uppstod inte ur tomma intet. Den är kulmen på årtionden av politik som systematiskt har berövat palestinier säkerhet, frihet, värdighet och, i allt högre grad, själva livet.

I dag genomgår Gaza inte bara en humanitär kris. Gaza genomgår en samhällelig förstörelse i en omfattning som många internationella rättsexperter, folkmordsforskare och människorättsorganisationer menar uppfyller definitionen av folkmord. Oavsett om regeringar är villiga att använda det ordet eller inte kvarstår verkligheten: en hel civilbefolkning utsätts för förhållanden som gör ett normalt mänskligt liv omöjligt.

I detta sammanhang är UNRWA inte bara ännu en biståndsorganisation. Det är en av de sista kvarvarande strukturerna som håller Gaza vid liv.

Under årtionden har UNRWA tillhandahållit skolor, sjukvård, livsmedelsstöd och grundläggande sociala tjänster för palestinska flyktingar. I Gaza har organisationen fungerat som en avgörande pelare för civil överlevnad. Utan den fördjupas lidandet. Hungern sprider sig. Sjukvården kollapsar ytterligare. Barn förlorar tillgången till utbildning. Samhällen förlorar en av de få institutioner som fortfarande kan fungera mitt i katastrofen.

Jag vet detta eftersom jag själv har arbetat i Gaza.

Jag har sett UNRWA:s skolor. Jag har sett dess kliniker. Jag har sett den roll organisationen spelar i vanliga människors vardag. När politiker diskuterar finansieringsbeslut använder de politikens språk. De människor som påverkas upplever dessa beslut som mat, medicin, skydd – eller frånvaron av alla tre.

Därför kan Sveriges beslut i december 2024 att avsluta sitt kärnstöd till UNRWA inte avfärdas som en rutinmässig politisk justering.

Mellan den 16 och 18 december 2024 besökte Sveriges bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa Israel och Palestina. Dagen efter besöket meddelade Ulf Kristerssons regering att Sverige skulle dra tillbaka sitt kärnstöd till UNRWA.

Tidpunkten spelar roll. Det var ett politiskt val, ett medvetet val. Ett val som gjordes medan Gazas humanitära katastrof accelererade.

Medan barn dödades. Medan sjukhus kollapsade. Medan varningar om svält utfärdades. Medan behovet av humanitär hjälp hade nått nivåer som saknar motstycke i modern palestinsk historia.

Just då valde Sverige att dra sig tillbaka.

Den svenska regeringen gav sina förklaringar. Det hänvisades till kontrollmekanismer, farhågor kring organisationen, alternativa biståndskanaler och administrativa granskningar. Men ingen av dessa förklaringar förändrar den grundläggande verkligheten: att minska stödet till den främsta humanitära livlinan för en belägrad civilbefolkning får konsekvenser som är helt förutsägbara.

Regeringar söker ofta skydd i procedurernas språk. De talar om omfördelningar i stället för berövande, om tillfälliga stopp i stället för övergivande, om granskningar i stället för ansvar.

Men verkligheten är inte byråkratisk. Verkligheten är en mamma som inte kan hitta mat åt sina barn. Verkligheten är en klinik utan mediciner. Verkligheten är en skola som inte kan fungera. Verkligheten är en sexårig flicka som ringer efter hjälp från en bil omgiven av död.

Nej, Sverige dödade inte Hind Rajab. Men frågan är inte om Sverige bär ansvar för hennes död.

Frågan är om regeringar som medvetet försvagar de institutioner som upprätthåller civilt liv i Gaza ärligt kan hävda oskuld inför det lidande som följer.

Det finns en djup moralisk bekvämlighet i föreställningen att ansvar endast tillhör dem som trycker på avtryckaren eller släpper bomberna. Den gör det möjligt för alla andra att stå på säkert avstånd och hävda att de bara är observatörer.

Historien dömer sällan så generöst.

Förstörelsen av civilbefolkningar genomförs aldrig enbart genom våld. Den är också beroende av politiska beslut som fattas långt från slagfältet – beslut som avgör vem som får skydd, vem som får hjälp och vem som lämnas åt sitt öde.

När regeringar drar tillbaka stödet till institutioner som håller civila vid liv under en humanitär katastrof är de inte neutrala aktörer. De är med och formar utfallet.

Det är den obekväma sanningen som Hind Rajabs röst tvingar oss att konfrontera.

Hind Rajab hörde aldrig debatterna i Stockholm. Hon visste aldrig vilka ministrarna Benjamin Dousa och Ulf Kristersson var. Hon var sex år gammal. Hon ville att någon skulle rädda henne. Det var omöjligt.

Det som inte är omöjligt är att besluta om Gazas överlevande förtjänar mat, skolor, sjukvård och humanitärt skydd. Det beslutet fattades i Stockholm.

Människorna som fattade det beslutet har namn. Och de bör få försvara det.

Mats Svensson

Solidaritetshuset tillsammans med ett brett nätverk av folkrörelser skapar mötesplatsen En annan röst under Almedalsveckan i Visby. Den 23–25 juni blir tältet på Hamnplan 210 en arena för samtal om mänskliga rättigheter, fred, internationell solidaritet, demokrati och social rättvisa. I en tid präglad av krig, växande ojämlikhet och demokratiska utmaningar vill vi lyfta erfarenheter och perspektiv som alltför sällan får utrymme i samhällsdebatten. 

Bland de tjugo medverkande finns Palestinagrupperna och andra organisationer inom freds-, solidaritets-, människorätts-, kvinno-, antirasistiska och urfolksrörelserna. Programmet innehåller seminarier, samtal, kulturinslag och möten mellan civilsamhälle, forskare, journalister och allmänhet. Genom öppna samtal och möten vill vi skapa utrymme för dialog om fred, mänskliga rättigheter, internationell solidaritet, hållbar utveckling och social sammanhållning. 

Se hela programmet här

Palestinagrupperna ordnar ett panelsamtal om Gaza och Sveriges ansvar.
Under folkmordet i Gaza har samhället slagits i spillror och den humanitära katastrof som råder kommer att få konsekvenser för generationer framåt. Israels attacker har ödelagt bostäder, sjukhus, vägar, odlingsmarker och samhällsinfrastruktur i Gaza. Befolkningen saknar tillgång till det mest nödvändiga och fördrivningen, det urskillningslösa dödandet och förhindrandet av humanitär hjälp fortsätter, trots avtalet om vapenvila.

Israels agerande och omvärldens oförmåga att stoppa folkmordet har även satt den internationella rättsordningen i gungning. FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord förpliktar stater att förhindra och straffa folkmordshandlingar. Stater är även ålagda att agera för ett slut på den olagliga situation som Israels ockupation innebär.

Den svenska regeringen har mött massiv kritik från människorättsorganisationer och en bred folklig opinion som kräver att Sverige ska ta till verkningsfulla politiska, ekonomiska och diplomatiska åtgärder. Vad borde regeringen göra och vilka möjligheter har vi att påverka? Hur är läget i Gaza nu och vilka insatser görs på plats för att lindra nöden?

Gaza och Sveriges ansvar 
Tisdag 23 juni, kl. 15-16.30
Hamnplan, plats 210, En annan röst

Välkommen till ett samtal om läget i Gaza, om Sveriges ansvar och vad vi kan göra! Med Palestinagrupperna, Amnesty Sverige och Gotland for Palestine. Läs mer här

Ska du ut och resa i sommar? Boka inte boende eller resa via dessa bolag!

Booking.com, Airbnb och Expedia (som äger Hotels.com) tjänar på Israels apartheidsystem och fördrivning av palestinier. De inkluderar boenden i israeliska bosättningar på stulen palestinsk mark, trots att bosättningarna är illegala enligt internationell rätt.

Välj andra alternativ! Här är några tips: Ecobnb, Socialbnb, Yugen Earthside, Responsible Travel.

Från och med den 18 maj gäller den israeliska lagändringen som inför dödsstraff uteslutande mot palestinier.

På Västbanken rapporterar den israeliska organisationen Breaking the Silence att Israels militär har valt att tolka lagen ännu värre än den formulering som det israeliska parlamentet antog. Den ursprungliga formuleringen gällde endast mord som begåtts i syfte att "förneka Israels existens" – vilket skulle göra den i praktiken omöjlig att applicera på israeliska bosättare – men den version som militären antagit för Västbanken gör den ännu lättare att tillämpa mot palestinier, genom att förnekandet av "militärbefälhavarens auktoritet i området" är ytterligare en grund för att utdöma dödsstraff.

I mars 2026 antog det israeliska parlamentet en ny lag, som innebär att dödsstraff införs för dödliga handlingar där avsikten varit “att förneka staten Israels existens.” Lagen har två olika spår som rör brottmålsdomstolar i Israel respektive militärdomstolar på ockuperat palestinskt område, som uteslutande dömer palestinier. Där innebär lagen att dödsstraff blir obligatoriskt för palestinier som döms för vad som i israelisk lag definieras som terrorbrott. Militärdomstolar får mandat att utdöma dödsstraff även om åklagaren inte yrkat på det och även om domarna inte är eniga. Lagen föreskriver avrättning genom hängning, vilket motsvarar tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande bestraffning enligt internationell rätt.

Lagen kommer att vara tillämplig i alla områden som Israel de facto kontrollerar, trots att detta i sig strider mot internationell rätt. Det utgör krigsbrott att, som Israel redan gör, beröva palestinier på ockuperat område garantier för en rättvis rättegång som föreskrivs i den fjärde Genèvekonventionen. Palestinier har ingen rättssäkerhet under israelisk ockupation och tortyr och annan omänsklig behandling är systematisk och utbredd, vilket människorättsorganisationer har konstaterat i årtionden. Som B’Tselem påpekade innan lagen antogs har militärdomstolarna 96 procent fällande domar, till stor del baserade på ‘bekännelser’ som tvingats fram under utpressning och tortyr.

Dödsstraffet för palestinier är i praktiken inte nytt. Lösa regler för stridshandlingar och nästan obefintlig ansvarsskyldighet för soldater, fångvaktare och bosättare har i praktiken normaliserat dödsstraffet. Under ockupation kan palestinier både dödas, misshandlas och torteras, av soldater eller civila, utan att någon ställs till svars. Nu blir avrättning genom hängning också lagligt. "Lagen är omänsklig och orättvis och har ingenting att göra med säkerhet" säger Breaking the Silence i en kommentar.

Läs mer om dödsstraffet

Välkommen till ett digitalt medlemsmöte med vår samarbetsorganisation Abu Dis Youth Club!

Abu Dis Youth Club berättar om läget på Västbanken just nu och hur ADYC under svåra omständigheter fortsätter att erbjuda verksamhet för barn och unga, med kultur och sport i fokus.

Torsdag 28 maj kl. 18.30
Mejla info@palestinagrupperna.se för länk!

Inte medlem än? Bli det här!

Läs mer om vår biståndsverksamhet